Packning pågår

Jahapp. Då var det julafton då. Betyder inte speciellt mycket här, då man firar julen på juldagen. Denna julafton kommer jag bland annat spendera med att packa. Packa ihop mitt liv i en resväska och en flyttkartong. När jag imorgon lämnar huset för att fira jul ute på landet kommer jag inte komma tillbaka till det här huset nämligen. Jag far ut och reser efter jul, och under tiden jag är borta så flyttar min värdfamilj till ett nytt hus. Alltså måste jag packa idag. Det känns lite snopet. Känns konstigt. "Redan?", typ.

Jag kommer ta med mig datorn så det kommer ske uppdateringar på bloggen under resandet. Om allt går som planerat.

Med det vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL! Kram på er!

Denna gigantiska tomte brukade blinka med ena ögat och vinka med pekfingret.
Men det upplevde barnen som för läskigt, så de fick göra så han slutade upp med det.

Bilder från gårdagen. Satt i sackosäckar under "Telecom Christmas Tree" och lyssnade på julsånger. Mysigt. Man kunde också gå in i telefonkiosken där till höger och ringa till jultomten. Kön var lång!

En longboardtur i Tindalls Bay

Har länge velat göra det här, och idag kom jag äntligen till skott. Som ni säkert vet om ligger stranden (stränderna) inte allt för långt bort från där jag bor, och därför händer det inte sällan på fina dagar att jag tar longboarden ner dit. För att ligga och ta't lugnt och kanske blöta ner mig en sväng. Så jag har länge tänkt filma när jag åker ner till stranden, så ni får se hur det ser ut i krokarna och kanske bli lite avundsjuka. So here it goes:

(Ni kan ju klicka på YouTube-loggan och gå till YouTube så ni får en lite större bild. Helskärmsläge här i bloggen kom visst inte på frågan av någon anledning.)

Ett väldigt skönt eftermiddagsdopp blev det. :)

Slutet är nära

Det är så konstigt. Jag har i princip bara en vecka kvar här nu. Sen far jag bort ett tag, kommer tillbaka bara för att säga hej då till alla och packa om väskan, och sen bär det av hem till Sverige igen. Det är en konstig känsla jag bär på. Nu är allt över, typ. Jag jobbar bara en dag till, egentligen. Onsdag. Och lite tisdag kväll.

Så nu organiserar jag, stökar ihop och gör mig redo för resandet. Går igenom hyllorna där jag slängt in brev jag fått, foldrar som jag snappat åt mig, teckningar som barnen ritat åt mig. Minnen. Jag packar in mina minnen i en plastkasse, och tar med dem hem. Andra mer betydelselösa saker slänger jag. Vill ju undvika det här med övervikt när jag ska hoppa på planet.

Många minnen har samlats på hög i min garderob. Mest bra, men också
några mindre trevliga. 

Nu ska jag nog ta och fara och köpa julklappar. Själv fick jag en julklapp idag på posten. Från en tysk jultomte. Så himla spännande!

En magisk rockafton

Igår, tisdag, var jag ledig. Sedan juni har 13/12-2011 varit uppbokad för Foo Fighters-konsert. Så där var jag igår. Det var fett.

Jag och Gabbi träffades under dagen för att tagga upp tillsammans. Vi såg den nyutkomna dokumentären "Back and Forth", som alltså handlar om Foo Fighters och deras historia. Bra dokumentär, och bra att få lite bakgrund. När Grohl och c:o sedan äntrade scenen kändes det som att man var värsta polers med dom.

YR hade lovat uppehåll mellan 19 och 01 där konserten skulle hållas. Men de ljög. Det duggade när vi kom dit. Innan huvudnumret väntade sedvanligt förband. Vi kom under det andra förbandet. Det var ett band från Kanada som heter "Fucked Up". Ska jag vara ärlig så gjorde de sitt namn rättvisa, om man säger så. De var inte jättebra alltså. Vid 7-snåret började det bli riktigt fullt på Western Springs. Ut på scenen steg nämligen Jack Black och Kyle Gass, som tillsammans utgör Tenacious D. De är ett par roliga typer de där! Det blir lite mer av en show än en konsert när de är på scenen. De gjorde vad de skulle, inga större överraskningar här inte. Spelade sina mest kända låtar, och lyckades dra publiken rätt bra i de populäraste. Det lät och svängde bra. Det som förvånade mig mest var att Kyle Gass hade fått grått hår. Se där.

Tenacious D klev av scenen 7.50. Omriggning av scenen. Ljudcheck och allt vad de gör. En halvtimmes väntan till Foos. Det regnade fortfarande. Vid det här laget funderade jag på om jag skulle gå och köpa något att äta eller dricka, men insåg att det var försent. Folk fortsatte och strömma in på stadion och det packades bara på tätare och tätare bakifrån. Nu fanns det längre ingen egentlig väg ut för mig ur folkmassan i vilken jag stod mitt i. Till slut kom nästan 50.000 personer att befinna sig på Western Springs.

När Foo Figthers steg ut på scenen slutade det regna. Magiskt ögonblick. Och rockfarbröderna (som de nu faktiskt börjat bli) levde upp till alla mina högt uppställda förväntningar. De spelade länge och väl, i nästan tre timmar, och de gjorde det bra. Efter 17 år har de så många bra låtar och välja mellan när de går ut på scenen, så det kändes som att de bara spelade superhits hela tiden. Roligt och smart mellansnack mellan låtarna, bra publik, bra stämning, och framför allt riktigt bra utförda nummer av bandet. Taylor Hawkins imponerar stort bakom trumsetet. Vilken energi! Tröjan åkte av redan efter två låtar.
Med det sagt är det inte konstigt att både jag och Gabbi var jättenöjda med kvällen. Roligt att få ha sett dessa mästare, och tror inte jag kunde ha valt mycket bättre tillfälle att se dom heller.

Fler bilder här:

http://www.nzherald.co.nz/entertainment/news/image.cfm?c_id=1501119&gal_objectid=10773086&gallery_id=123079#8397121

EDIT: Haha, seriöst. Kolla in denna artikel. Tydligen registrerades skalv under tiden konserten hölls jämbördiga med de som kommer med vulkanutbrott. Nämnde att jag att det var bra tryck? För det var det. :)

Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig...

...men det kan ju bli bra ändå.

Helgen utformade sig i verkligheten inte likadant som den på förhand hade gjort i mitt huvud. Stand-up paddle board-lektionen som jag skulle ta blev inställd på grund av för mycket vind. Efter det följde ett trassel av missade bussar, försenade bussar, borttappade personer och förvirrade personer. Och rätt taskigt väder.

Men nej, jag är inte bitter. Lördagen blev en fin (och lång!) dag ändå. Istället för den dära förgrymmade lektionen (som jag förmodligen inte kommer hinna med nu, och då är den redan betald) så gick jag på en promenad i min ensamhet. De personer som jag skulle ta lektionen med men knappt kände och därmed inte hade mobiltelefonnumren till dök inte upp. På min promenad hittade jag en fin minnesplats för Nya Zeelands första arbetsminister. Där fördrev jag tiden med att ta lite bilder. 

Sen var det dags att göra upp en plan. Ingen ide att fara hem, för jag skulle senare på kvällen på avskedsfest inne i stan. Och det tar ju sin tid med buss (2 timmar enkel väg). Jag hade en folder med centrala stans alla busshållsplatser och vart de tog en. Vart man skulle hoppa på för att komma till vissa ställen alltså. Där stod det också stans alla sevärdheter, points of interest. Det var egentligen bara ett ställe som intresserade mig där jag inte varit: One Tree Hill. En domän med en kulle med en massa historia där folk rest ett träd av någon anledning. Sedan 2002 finns det inget träd där längre, utan en obelisk istället. Amanda var så vänlig och gjorde mig sällskap dit. 

Utsiktsbilder osv...

Sen: "Stardome Observatory" en sväng, tillbaka till stan, lyxiga burgare på The White Lady (godast!), avskedsfest, utgång, lång natt. Trevligt. Var vaken nästan 25 timmar denna lördag. Söndag upp vid halv 10 för att checka ut från vandrarhemmet, till Equippers-kyrkan för julgudstjänst. Barnen hade en fantastisk bra och väldigt rolig julteater. Sedan hem och vila upp sig. Funderingar. Sen aXis gudstjänst som levererade, trots att jag ständigt (ständigt!) nickade till i sömn vid predikan. 6 + 3 timmars sömn de två senaste nätterna sätter sina spår.

Den snabba slutklämmen i förhållande till början med bilder och allt på detta blogginlägg beror på att jag måste gå och hämta barnen. NU. Det regnar och jag kan inte longboarda = måste gå tidigare än vanligt. Varför jag fortfarande skriver är ett mysterium. 

Över och ut (i regnet)!

Pepparkaksbak

Idag har vi bakat pepparkakor, Tess och jag. Mest jag kanske. För en förstagångs-pepparkaksbakare (puh!) är det inte lätt att få till de där figurerna utan att de går sönder. Vilket alla pepparkaksbakare där ute kan intyga om. Speciellt om man inte har några fasta figurer att stansa med utan måste använda kniv och dessutom försöker sig på fjärilar, regnbågar, julgranar och fiskar. Nä, man ska hålla sig till hjärtan. Enkla att göra, vackra, trevliga att äta, och som om det inte vore nog förmedlar de ju ett fint budskap.

Tyckte min stora fisk blev ganska cool.
'Ashly' döpte jag henne till, nu i skrivandets stund.

En klassisk Lada, helt enkelt.

Eh jå. Ganska mycket deg kvar. Tar en himla massa tid!
Men det är ju bra. Mer av det roliga, eller hur!? 

Den brända julgranen befinner sig numera i min mage. Gott blev det!

Jo, gott blev det minsann. Om än inte i klass med mammas, såklart. Men det hade jag ju inte förväntat mig heller. Är faktiskt riktigt nöjd att jag lyckats så bra som jag gjorde. Det blev lite kris och panik när degen frös fast i kanterna (ville snabba på avsvalningen så jag skickade in bunken i frysen, men glömde bort tiden), men det ordande sig fint till slut.

Tack Magda för pepparkakskryddorna!

Kvalitetsmat

Igår tillagade jag en fantastisk potatispannkaka. "Potatispannkaka från Piteå" hette receptet. Nåja, bättre pannkakor har jag ju i och för sig ätit. Men nu var det så länge sen jag åt en, så jag utlös ren och skär eufori vid middagsbordet. Jag fick även äta lingonsylten som så länge stått på bordet i mitt rum och sett god ut. Så det blev succé. Barnen tyckte mycket om det! De ville att jag skulle laga den idag igen.

Senare på kvällen for jag ut och sprang. Och jag ska tala om för er - jag sprang som ett spjut. Det känns som att det är enkelt att lägga ihop ett plus ett här. Självklart var det  potatispannkakan som satte farten under mina ben. Kort och gott: det är något speciellt med norrländsk mat. Det är kvalitetsmat det.

Tack ni

Jag har haft förmånen och glädjen att få ha videosamtal med er där hemma väldigt mycket den senaste tiden. Jag vill bara ta tillfället i akt och tacka alla för att ni tagit er tid till det och utgjort ett sådant förträffligt sällskap. Det betyder verkligen mycket för mig. Ni har lyft upp humöret många snäpp, fått mig att längta hem till er ännu mer men samtidigt fått mig att vilja ta vara på min sista tid här och njuta av den. Och det har ni gjort bara genom att vara er själva.

Jag inser hur otroligt berikad jag är med goda vänner och familj. Än en gång - TACK!

Ost

Jag har fint Skype-sällskap idag!

Surfin' tha waves, man

Vilken härligt helg det har varit. Som rubriken hintade om så har jag äntligen fått prova på att surfa. Och det var ju hur kul som helst!


Lördag morgon bar det iväg till Muriwai Beach, som ligger på västkusten inte långt utanför Auckland. Surflektion inbokad klockan 10.30 för mig, Amanda, Christin, Kira och Lisa. Nybörjarlektion med teori, landträning och slutligen en timma i vattnet. Begåvning som jag är stod jag upp på första försöket. Vi surfade (läs ramlade) på och instruktörerna gav oss tips och välbehövlig hjälp. Det är inte helt lätt det här med att surfa alltså. Efter en timme hade inte helt ologiskt den där timman passerat. Desto mindre logiskt är dock att den där timman kändes som fem minuter. Vi alla tyckte att det var fantastiskt roligt och vi alla hade fått mersmak. Så när Kira kläckte frågan om när vi skulle göra om det sa jag lite halvt oseriöst: "Imorgon?".
Ja varför inte?

Så idag var vi dit igen, samma gäng. Tyskarna gjorde om samma lektion igen medan vi svenskar bara hyrde surfbräda + våtdräkt. Man får surfa mer för mindre pengar så. Minuset är såklart att man inte har några instruktörer som tar hand om en. Det var riktigt roligt idag också, om än lite svårare på grund av att vi surfande när det var lågvatten. Högvatten är tydligen optimalt. Plus att vi fick svårare brädor att surfa på den här gången. Skylla ifrån sig is the shit. Men ja, hade jag en bräda och tillgång till surfvatten skulle jag vara ute i vågorna varje dag. Det är otroligt roligt.

I helgen har jag även fått träffa Linn en sväng. Har inte sett henne på tre månader då hon har varit ute och rest, och nu imorgon far hon hem till Sverige. Var en rolig överraskning då hon ringde mig i morse, hade ingen aning om att hon var tillbaka i Auckland. Hade ingen aning om att jag skulle få träffa henne igen. Så jag har hunnit med att hänga med henne, Angelica och Line i Albany ett tag idag också. I övrigt så har helgen innehållit BBQ, upptäckt av Murphys law, Bob It-lek, "Just Like Heaven", "wicked", och sist men inte mist adventsfika med tänt ljus, saffranskorpor, hemmagjorda snickers (!), och skumtomtar. Tack Amanda! Visste inte ens att det var första advent förens hon nämnde det. Men det var det visst.

Glad första advent hörrni!

Klagovisan

Jag personligen är av den åsikten att det inte är speciellt nödvändigt att klaga. Det finns alltid saker att klaga på, men samtidigt finns det så mycket att vara glad och tacksam för. Väger man då klagandet mot glädjen, känns det som att det faller sig rätt självklart att det är roligare att hålla på med det andra än det första. Det är trevligare för alla om man är glad och nöjd. Alltså - sluta klaga och var nöjd. Är inte det enkel slutsats att komma fram till?

Tyvärr faller det sig som så att jag själv är en person som finner det nödvändigt att få klaga ibland. Jag måste få ur mig det. Folk måste veta alla plågor jag dras med i vardagen, så att folk kan få tycka synd om mig!
Så mina damer och herrar, här kommer den: klagovisan.

Jag känner att jag har fått nog. Det får liksom räcka nu. Jag är less på detta lidande. Det måste få ett slut.

Jag har löss i sängen.

Jag har löss i sängen, och haft det under hela tiden jag varit här. Det är i alla fall vad jag tror att det är. Varje natt blir jag biten, vaknar upp, och kliar mig själv blodig. Det hela är dock ett mysterium, för jag blir bara biten runt fotlederna. Väldigt mystiskt.

Nya lakan, dammsugad säng. Men det har inte hjälpt. Dessa myggbettsliknande utslag ploppar fortfarande upp gång på gång runt fotlederna. Något har tagit sig en bit upp på benet, men that's it. Usch, 10 månader (shit, jag har nästan vart här i 10 månader!) med lössbett är inget jag vill rekommendera.

Sådär, nu har jag fått klaga. Go ahead - tyck synd om mig.

BEVIS!

Ladies Mile x7

Intervallöpning är något så sjukt givande. Jag har upptäckt det nu. I några veckors tid har jag regelbundet varit ute och sprungit, mellan 6 och 9 km. Jogg i lämplig takt. Det som började frustrera mig efter ett tag var att jag inte alls tycktes göra några märkvärdiga framsteg när det gäller konditionen. En viss skillnad i tempot blev det, men det låg ungefär hela tiden på samma nivå.

Den senaste veckan har jag därför kört med en annan taktik. Jag joggar i ca 10-15 min för att sedan köra långa intervaller, 250 meter uppför backe. Sen snabb jogg tillbaka. Och snacka om vilken skillnad det blir! Från gång till gång har jag kunnat tydligt märka hur mycket mer jag orkar. Riktigt kul att få feedback på det sättet, det är ju det man är ute efter. :)

Det har varit en jättefin dag idag. Så pass fin att barndomen kom att göra sig påmind igen. Soleksem. Det är klurigt att veta hur mycket man kan vistas i solen och hur mycket man måste smörja in sig med solskyddsmedel. Jag menar det är ju egentligen bara "vår" nu. Jag kommer gå in i sommaren med en skräckblandad förtjusning. Har en känsla av att det kommer bli för stekigt. Vi får la se.

Krakelspektakel

Om 22 dagar ska jag få se på tigrar. Jag surfar rätt mycket nu också. Så ni vet. På internet och sådär. Leker runt. Maten jag just åt, den var röd. Men smakade mer grönt. Det kändes fantastiskt meningsfullt. Tur att vi har en fri vilja.

Nä, det här blev ju lite tokigt. Vad jag ville säga var att jag just skajpat med Magda. Då kan det bli lite tokigt ibland. Men det var verkligen jätteroligt. Tokigt roligt, om man nu vill uttrycka det så. Jag saknar er alla där hemma.

Dobidoo ut.

Konstig högtid

Idag firar man en konstig högtid här i Nya Zeeland. Mycket märklig måste jag säga. Och smått meningslöst också för den delen. Den femte november varje år firar man att en viss man dött. Hur tokigt är inte det? På 1600-talet avrättades en man, och det har man inrättat en speciell dag för, så att man varje år kan fira att han dog.

Typ.

Guy Fawkes vet ni kanske vem det är. Den där snubben som försökte spränga upp parlamentshuset i London och så när lyckades. Han ville att landet skulle styras av en katolik, inte av den protestantiska Jakob. Och ska man ändå ta livet av något, tyckte Fawkes, då ska man göra det med stil. Spränga upp Westminster Palace ihållande kungen och hans familj med 36 tunnor krut var planen. Krutet var laddat och klart, men konspirationen blev avslöjad och Fawkes blev gripen.

Så gubben Fawkes har ni säkert hört talas om. Speciellt om ni sett mästerliga filmen "V för Vendetta". Men visste ni att de firar "Guy Fawkes Night" den femte november varje år i Storbritannien? Visste ni att man även firar det i Nya Zeeland? Det visste inte jag. Men nu vet jag det. Nu har jag firat det.

Så hur firar man Guy Fawkes Night? Man skjuter fyrverkerier. Kort och gott. Man äter inte någon speciell mat, man dansar ingen konstig dans. Man skjuter fyrverkerier. Och kanske har någon brasa. Lite som valborgsmässoafton alltså.

Okej, nu kanske man inte direkt firar Guy Fawkes Night för att han dog. Det är nog snarare så att man firar att han misslyckades att spränga upp parlamenshuset. But still, fortfarande en konstig högtid. I alla fall för en svensk.

Foto©: Tess McCormack

Foto©: Parekura 

Det har utspelat sig en fantastisk ljusshow utöver Whangaparaoa ikväll. Fyrverkerier överallt. I skrivandes stund hör jag fortfarande smällar med jämna mellanrum. Självklart hade även vi lite raketer och bomber att smälla av. Barnen var helt lyriska. Väldigt mysig kväll.

Nu ska jag nog kika på V för Vendetta, högtiden till ära. Har ni inte sett den - gör det! Kvalitetsfilm rakt igenom.

Uppväkt av Incubus

Kan inte riktigt lokalisera vart musiken kommer ifrån. Kanske från garaget, eller uppifrån. Eller så är det byggarbetarna hos grannen som dunkar. Borde stiga upp och ta reda på det.

Har för övrigt börjat bli flintskallig. Löser hår som aldrig förr. Visste att det här dagen skulle komma, men hoppades att få vänta några fler år. Det är läskigt.

Black Water Rating

En av fredagens dealar på GrabOne var Black Water Rafting för ett väldigt bra pris. Något som jag hade tänkt göra under mitt resande med Stray, men något som jag nu fick tänka om angående. Christin undrade nämligen om jag inte ville följa med henne och Kira och göra detta på söndag, då det nu fanns ett sådant bra pris tillgängligt för kalaset. Och se, det ville jag.

Black Water Rafting är inte som det låter. Är egentligen ingen forsränning överhuvudtaget. Det man gör är att man besöker de förundransvärda grottorna Waitomo med sina fötter och en uppblåst slang som transportmedel. Fötterna för de torra delarna av grottan och slangen för de vattnigare delarna. Det här ska vara en ganska äventyrlig aktivitet, då det finns lite vattenfall i grottorna att hoppa och plaska i. Just den här turen i den här grottan med det här företaget (finns ett antal att välja mellan) var inte så värst äventyrlig. Men det finns andra anledningar än den äventyrliga aspekten till att man beger sig ner i Waitomos grottor. Nämligen grottorna i sig självt samt dess invånare. Grottorna är något jag fascineras av och älskar att krypa in i och invånarna jag syftar på är de för Nya Zeeland unika glowworms. Varelser som har ett ganska tragiskt liv egentligen. I nio månader sitter de i taket av grottor och lyser för att locka till sig sin mat så som myggor. Sedan utvecklas de till en liten flygande insekt de själva. Det enda problemet är att de i denna form saknar mun och därför svälter ihjäl inom tre dagar. Det är dock tre händelserika dagar, då det är under dessa dagar de för generationen vidare, så att säga. 

Nog snackat, nu låter jag bilderna tala.

Det här är lysmaskens motsvarighet på spindelns spindelnät (själva lysmasken
 hänger i taket). Var väldigt klibbigt kan jag lova. Här tänkte jag se fascinerad
ut men ser mest bara knäpp ut.

Ha! Jag var ledaren! Vi fick stänga av lamporna för att se lysmaskarna i
taket, men dessa varelser var också just det enda man såg. Därav handen mot
väggen. Vattnet var här kanske upp till midjan och steg bara högre och högre
ju längre in i grottan vi gick. 

Det här var det första och enda vattenfallet vi kastade oss utför.

Inte från våran tur såklart, men lägger in lite andra bilder (som man fick med på foto-CD'n) för att visa hur det ser ut där inne.

Här har vi han, lysmasken i egen hög person (?). Tror det är dess bak som lyser.

I övrigt har helgen befunnit sig på hemmaplan. Typ. Hängde med en tysk tjej som heter Insa fredagkväll, och spenderade lördagen med att leka med barnen ute i det fina vädret. Sparkade boll och klättrade i träd. Sånt som jag tycker är roligt. 

Bill

Han är lite överallt just nu för mig, den typen.

Lyssnar på honom och läser det han skrivit. I bussen och vid datorn. På MP3'n och i bokform. På Internet och ute på verandan. 

William Lane Craig - vilken stor mästare. 

Matakana, en himla massa mat

Goder afton kära läsare,

är inte livet allt bra gott?

Jäpp. Det är det. Helgen som passerade för ett tag sen upplevdes genom mina sinnen som väldigt trevlig. Grym, typ. Det var en helg som gick lite i matens tecken, kan jag konstatera såhär på efterhand. Skildringen av den kommer nu.

Förra veckan var jag alltså ledig. Barnens första vecka av deras lov innan sista terminen drar igång. Deras skolår är uppdelat i fyra terminer istället för två, vilka avskiljs av 3 gånger 2 veckor av lov samt deras sommarlov som är några veckor kortare än vårat. Sharron brukar i alla fall alltid ta ledigt under deras lov så den här veckan behövdes jag inte och kunde ha ledigt. Jag gjorde inte speciellt mycket under den här veckan, och trivdes väldigt bra med det. Men när fredagen kom kände jag att jag väldigt gärna tog mig ut från huset och gjorde något. Isabell far iväg från Nya Zeeland nästa vecka så jag tyckte det vore najs att få träffa henne så mycket så möjligt nu innan hon far. Mötte upp med henne i Takapuna och åt en matbit. Gott och trevligt. Och så fick vi ta del av ett alldeles fantastiskt månsken på stranden.

Lördag morgon bar det upp tidigt, ty det vankades marknad. Matakana var målet, en liten by inte allt för långt norrut från Whangaparaoa. Här anordnas varje lördag en matmarknad - Matakana Farmers Market. Jag blev upphämtad i Silverdale av Christin och Isabell, där det dagen till ära också var marknad. I väntan på dem så kunde jag inte hålla köparfingrarna i styr. Ett halsband av nya zeeländsk grönsten inhandlades. Vill gärna ha med mig någon slags token från Nya Zeeland hem till Sverige, något som kan påminna mig om mitt år här, representera det nya zeeländska i mig. Därav inköpet. Jag gillar det.

Att köra bil genom Nya Zeeland är så mycket intressantare än att köra bil genom Sverige. Vägen till Matakana bjöd på några helt otroliga vyer. Måste säga det igen: Nya Zeeland fortsätter att övertyga med sin natur.

Matakana är en gemytlig liten by. Man blir välkomnad in i byn av två stycken, hör och häpna, toaletter. Kanske de mest ambitiöst byggda toaletterna jag sett. Funderade stilla för mig själv, "är det en bra marknadsföringsplan att låta toaletter vara ens landmärke?" Jag låter svaret vara osagt, men nytänkande, det gillar vi alltid.

Marknaden i sig var också väldigt gemytlig. Det var en marknad som fick mig att vilja äta. Mycket och fort. Man kan ju då konstatera, då det var en matmarknad, att det var en lyckad sådan. Det som hindrade mig att gå bärsärk på maten var min budget. Måste hålla hårt i pengarna. Tacka Gud då för alla tillgängliga provsmakningar. Jag provsmakade som aldrig förr. Gärna två och tre gånger, bara för att vara säker på att det smakade bra. Och det gjorde det.

Den här filuren såg så intressant ut, att jag inte
kunde låta bli att prova.

God var den, men hade ingen direkt karakteristisk smak.
Ris typ. Tror det var en indisk makpär om jag minns rätt.

Det finns många bradiga saker med marknader. Jag gillar dom. Inte bara hittar man bra mat till bra priser, utan man hittar även produkter man inte kan köpa någon annanstans. Jag gillar marknader. Önskar att det kunde finnas en marknad där jag bor.

När vi på vägen hem från Matakana passerade Warkworth, frågade vi oss för andra gången denna dag vad orsaken till alla bilar parkerade vi vägkanten var. Vi kunde inte låta bli att undersöka saken närmare, vår nyfikenhet behövde stillas. Så vi körde in i byn, och upptäckte att det där pågick en festival. Nämen vad trevligt. Festivalen var inte mycket mer än en marknad dock. Lite livemusik här och var, lite hoppborgar, men det var ungefär det. Men en himla massa smycken och en himla massa muffins. Överallt var dom. Till och med på bilar.

Vi blev efter många om och men klara på den här marknaden (tjejerna ville stanna vid var och vartannat tält - sa jag att det var mycket smyckesförsäljning?). Vi fick med oss några påsar mandlar och nötter, köpta av en mexikansk man som hade ett speciellt intresse för flaggor. Han hade en flaggapp till sin telefon. Jag och Isabell blev hur som haver avsläppta i Albany av Christin, där vi fortsatte vår resa tillsammans. Vi hade destination: Henderson.

En riktigt riktigt kul kväll väntade i genomgående svenska sällskap. Ser ni sambandet? Svenska är trevliga.

Vi blev bjudna på mycket god mat, speciellt efterrätten. Kan tyvärr inte säga vad det är, då jag inte har en aning vad det heter. Chokladigt vad det. Och gott.
Fick träffa tre nya bekantskaper, Sara, Simon och Johannes. Underbara människor. Som sagt, en riktigt bra kväll.

Söndagens stora happening var kvällens match. Nya Zeeland mötte Australien i semifinal. Vinna eller försvinna. Två av favoriterna. Rivalerna. Jag hamnade (efter gudstjänsten) i ett hus i Stanmore Bay, där jag knappt visste vem som bodde. Där blev jag bjuden på mat, även där tvårätters med efterrätt i pausen. Gottigottgott. Kändes lite märkligt, jag hade ingen större aning vem som bjöd på mat, men mat blev jag bjuden. Och jag är ju inte den som är den, utan jag tackade och tog emot. Hade knappt ätit något på den dagen heller, så det var sjukt välkommet av magen min.

Vilken match också! All Blacks krossade Australien med storslaget spel. Kul att se! Vilken lycka! Tror det är svårt att förstå för er där hemma hur mycket som låg i den här matchen. Skulle Nya Zeeland förlora skulle det bli nationell depression, företag skulle gå i konkurs, och det skulle inte dröja länge innan hela landet gick under. Typ så. Men nu gick det ju bra, och nu väntar Frankrike i finalen. En final som vi väntas vinna, ganska enkelt. Men man ska aldrig säga aldrig.

Nu är jag inne i veckan där jag jobbar, men barnen har lov. Som jag förklarat förut så är dessa veckor Au Pairers största mardröm. Men jag tycker det är ganska roligt. Vi far bio, till badhuset med mera. Få betalt för att sitta och se på bio, det är inte illa.