Packning pågår

Jahapp. Då var det julafton då. Betyder inte speciellt mycket här, då man firar julen på juldagen. Denna julafton kommer jag bland annat spendera med att packa. Packa ihop mitt liv i en resväska och en flyttkartong. När jag imorgon lämnar huset för att fira jul ute på landet kommer jag inte komma tillbaka till det här huset nämligen. Jag far ut och reser efter jul, och under tiden jag är borta så flyttar min värdfamilj till ett nytt hus. Alltså måste jag packa idag. Det känns lite snopet. Känns konstigt. "Redan?", typ.

Jag kommer ta med mig datorn så det kommer ske uppdateringar på bloggen under resandet. Om allt går som planerat.

Med det vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL! Kram på er!

Denna gigantiska tomte brukade blinka med ena ögat och vinka med pekfingret.
Men det upplevde barnen som för läskigt, så de fick göra så han slutade upp med det.

Bilder från gårdagen. Satt i sackosäckar under "Telecom Christmas Tree" och lyssnade på julsånger. Mysigt. Man kunde också gå in i telefonkiosken där till höger och ringa till jultomten. Kön var lång!

En longboardtur i Tindalls Bay

Har länge velat göra det här, och idag kom jag äntligen till skott. Som ni säkert vet om ligger stranden (stränderna) inte allt för långt bort från där jag bor, och därför händer det inte sällan på fina dagar att jag tar longboarden ner dit. För att ligga och ta't lugnt och kanske blöta ner mig en sväng. Så jag har länge tänkt filma när jag åker ner till stranden, så ni får se hur det ser ut i krokarna och kanske bli lite avundsjuka. So here it goes:

(Ni kan ju klicka på YouTube-loggan och gå till YouTube så ni får en lite större bild. Helskärmsläge här i bloggen kom visst inte på frågan av någon anledning.)

Ett väldigt skönt eftermiddagsdopp blev det. :)

Slutet är nära

Det är så konstigt. Jag har i princip bara en vecka kvar här nu. Sen far jag bort ett tag, kommer tillbaka bara för att säga hej då till alla och packa om väskan, och sen bär det av hem till Sverige igen. Det är en konstig känsla jag bär på. Nu är allt över, typ. Jag jobbar bara en dag till, egentligen. Onsdag. Och lite tisdag kväll.

Så nu organiserar jag, stökar ihop och gör mig redo för resandet. Går igenom hyllorna där jag slängt in brev jag fått, foldrar som jag snappat åt mig, teckningar som barnen ritat åt mig. Minnen. Jag packar in mina minnen i en plastkasse, och tar med dem hem. Andra mer betydelselösa saker slänger jag. Vill ju undvika det här med övervikt när jag ska hoppa på planet.

Många minnen har samlats på hög i min garderob. Mest bra, men också
några mindre trevliga. 

Nu ska jag nog ta och fara och köpa julklappar. Själv fick jag en julklapp idag på posten. Från en tysk jultomte. Så himla spännande!

En magisk rockafton

Igår, tisdag, var jag ledig. Sedan juni har 13/12-2011 varit uppbokad för Foo Fighters-konsert. Så där var jag igår. Det var fett.

Jag och Gabbi träffades under dagen för att tagga upp tillsammans. Vi såg den nyutkomna dokumentären "Back and Forth", som alltså handlar om Foo Fighters och deras historia. Bra dokumentär, och bra att få lite bakgrund. När Grohl och c:o sedan äntrade scenen kändes det som att man var värsta polers med dom.

YR hade lovat uppehåll mellan 19 och 01 där konserten skulle hållas. Men de ljög. Det duggade när vi kom dit. Innan huvudnumret väntade sedvanligt förband. Vi kom under det andra förbandet. Det var ett band från Kanada som heter "Fucked Up". Ska jag vara ärlig så gjorde de sitt namn rättvisa, om man säger så. De var inte jättebra alltså. Vid 7-snåret började det bli riktigt fullt på Western Springs. Ut på scenen steg nämligen Jack Black och Kyle Gass, som tillsammans utgör Tenacious D. De är ett par roliga typer de där! Det blir lite mer av en show än en konsert när de är på scenen. De gjorde vad de skulle, inga större överraskningar här inte. Spelade sina mest kända låtar, och lyckades dra publiken rätt bra i de populäraste. Det lät och svängde bra. Det som förvånade mig mest var att Kyle Gass hade fått grått hår. Se där.

Tenacious D klev av scenen 7.50. Omriggning av scenen. Ljudcheck och allt vad de gör. En halvtimmes väntan till Foos. Det regnade fortfarande. Vid det här laget funderade jag på om jag skulle gå och köpa något att äta eller dricka, men insåg att det var försent. Folk fortsatte och strömma in på stadion och det packades bara på tätare och tätare bakifrån. Nu fanns det längre ingen egentlig väg ut för mig ur folkmassan i vilken jag stod mitt i. Till slut kom nästan 50.000 personer att befinna sig på Western Springs.

När Foo Figthers steg ut på scenen slutade det regna. Magiskt ögonblick. Och rockfarbröderna (som de nu faktiskt börjat bli) levde upp till alla mina högt uppställda förväntningar. De spelade länge och väl, i nästan tre timmar, och de gjorde det bra. Efter 17 år har de så många bra låtar och välja mellan när de går ut på scenen, så det kändes som att de bara spelade superhits hela tiden. Roligt och smart mellansnack mellan låtarna, bra publik, bra stämning, och framför allt riktigt bra utförda nummer av bandet. Taylor Hawkins imponerar stort bakom trumsetet. Vilken energi! Tröjan åkte av redan efter två låtar.
Med det sagt är det inte konstigt att både jag och Gabbi var jättenöjda med kvällen. Roligt att få ha sett dessa mästare, och tror inte jag kunde ha valt mycket bättre tillfälle att se dom heller.

Fler bilder här:

http://www.nzherald.co.nz/entertainment/news/image.cfm?c_id=1501119&gal_objectid=10773086&gallery_id=123079#8397121

EDIT: Haha, seriöst. Kolla in denna artikel. Tydligen registrerades skalv under tiden konserten hölls jämbördiga med de som kommer med vulkanutbrott. Nämnde att jag att det var bra tryck? För det var det. :)

Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig...

...men det kan ju bli bra ändå.

Helgen utformade sig i verkligheten inte likadant som den på förhand hade gjort i mitt huvud. Stand-up paddle board-lektionen som jag skulle ta blev inställd på grund av för mycket vind. Efter det följde ett trassel av missade bussar, försenade bussar, borttappade personer och förvirrade personer. Och rätt taskigt väder.

Men nej, jag är inte bitter. Lördagen blev en fin (och lång!) dag ändå. Istället för den dära förgrymmade lektionen (som jag förmodligen inte kommer hinna med nu, och då är den redan betald) så gick jag på en promenad i min ensamhet. De personer som jag skulle ta lektionen med men knappt kände och därmed inte hade mobiltelefonnumren till dök inte upp. På min promenad hittade jag en fin minnesplats för Nya Zeelands första arbetsminister. Där fördrev jag tiden med att ta lite bilder. 

Sen var det dags att göra upp en plan. Ingen ide att fara hem, för jag skulle senare på kvällen på avskedsfest inne i stan. Och det tar ju sin tid med buss (2 timmar enkel väg). Jag hade en folder med centrala stans alla busshållsplatser och vart de tog en. Vart man skulle hoppa på för att komma till vissa ställen alltså. Där stod det också stans alla sevärdheter, points of interest. Det var egentligen bara ett ställe som intresserade mig där jag inte varit: One Tree Hill. En domän med en kulle med en massa historia där folk rest ett träd av någon anledning. Sedan 2002 finns det inget träd där längre, utan en obelisk istället. Amanda var så vänlig och gjorde mig sällskap dit. 

Utsiktsbilder osv...

Sen: "Stardome Observatory" en sväng, tillbaka till stan, lyxiga burgare på The White Lady (godast!), avskedsfest, utgång, lång natt. Trevligt. Var vaken nästan 25 timmar denna lördag. Söndag upp vid halv 10 för att checka ut från vandrarhemmet, till Equippers-kyrkan för julgudstjänst. Barnen hade en fantastisk bra och väldigt rolig julteater. Sedan hem och vila upp sig. Funderingar. Sen aXis gudstjänst som levererade, trots att jag ständigt (ständigt!) nickade till i sömn vid predikan. 6 + 3 timmars sömn de två senaste nätterna sätter sina spår.

Den snabba slutklämmen i förhållande till början med bilder och allt på detta blogginlägg beror på att jag måste gå och hämta barnen. NU. Det regnar och jag kan inte longboarda = måste gå tidigare än vanligt. Varför jag fortfarande skriver är ett mysterium. 

Över och ut (i regnet)!

Pepparkaksbak

Idag har vi bakat pepparkakor, Tess och jag. Mest jag kanske. För en förstagångs-pepparkaksbakare (puh!) är det inte lätt att få till de där figurerna utan att de går sönder. Vilket alla pepparkaksbakare där ute kan intyga om. Speciellt om man inte har några fasta figurer att stansa med utan måste använda kniv och dessutom försöker sig på fjärilar, regnbågar, julgranar och fiskar. Nä, man ska hålla sig till hjärtan. Enkla att göra, vackra, trevliga att äta, och som om det inte vore nog förmedlar de ju ett fint budskap.

Tyckte min stora fisk blev ganska cool.
'Ashly' döpte jag henne till, nu i skrivandets stund.

En klassisk Lada, helt enkelt.

Eh jå. Ganska mycket deg kvar. Tar en himla massa tid!
Men det är ju bra. Mer av det roliga, eller hur!? 

Den brända julgranen befinner sig numera i min mage. Gott blev det!

Jo, gott blev det minsann. Om än inte i klass med mammas, såklart. Men det hade jag ju inte förväntat mig heller. Är faktiskt riktigt nöjd att jag lyckats så bra som jag gjorde. Det blev lite kris och panik när degen frös fast i kanterna (ville snabba på avsvalningen så jag skickade in bunken i frysen, men glömde bort tiden), men det ordande sig fint till slut.

Tack Magda för pepparkakskryddorna!

Kvalitetsmat

Igår tillagade jag en fantastisk potatispannkaka. "Potatispannkaka från Piteå" hette receptet. Nåja, bättre pannkakor har jag ju i och för sig ätit. Men nu var det så länge sen jag åt en, så jag utlös ren och skär eufori vid middagsbordet. Jag fick även äta lingonsylten som så länge stått på bordet i mitt rum och sett god ut. Så det blev succé. Barnen tyckte mycket om det! De ville att jag skulle laga den idag igen.

Senare på kvällen for jag ut och sprang. Och jag ska tala om för er - jag sprang som ett spjut. Det känns som att det är enkelt att lägga ihop ett plus ett här. Självklart var det  potatispannkakan som satte farten under mina ben. Kort och gott: det är något speciellt med norrländsk mat. Det är kvalitetsmat det.

Tack ni

Jag har haft förmånen och glädjen att få ha videosamtal med er där hemma väldigt mycket den senaste tiden. Jag vill bara ta tillfället i akt och tacka alla för att ni tagit er tid till det och utgjort ett sådant förträffligt sällskap. Det betyder verkligen mycket för mig. Ni har lyft upp humöret många snäpp, fått mig att längta hem till er ännu mer men samtidigt fått mig att vilja ta vara på min sista tid här och njuta av den. Och det har ni gjort bara genom att vara er själva.

Jag inser hur otroligt berikad jag är med goda vänner och familj. Än en gång - TACK!