En till stycken Skype

Hej igen. Idag Skajpar jag också med Joel. Idag kör han nattradio. Idag ser han ut såhär:

Tror jag ska starta en följetong i detta tema. Tror det kan bli en hit. 

Har förresten hört att det är problem att kommentera här på bloggen nu helt plötsligt. Men tror att det är åtgärdat nu. Någon som kan bekräfta detta?

Böle by night

Skajpat med Joel idag. Sjukt najs. Han bjöd på en rundvandring inte bara i huset, utan även ut i det gröna. Måste säga att jag saknar Böle. Världens pärla. Här tar Joel en välförtjänad pisspaus i den ljusa natten.

Sweet.

Idag är sista hela dagen värdföräldrarna är borta. Har gått bara fint att ha hand om barnen själv (tillsammans med Uncle Jason). Nu börjar jag jobba igen. Hej svej.

//Robert

Avskedsfest och Tiritiri Matangi

Det är vad förra helgen bestod av för mig. Känner att jag halkar efter mer och mer med bloggarna. Borde ju skriva direkt efter helgen har varit, men istället blir det strax innan nästa helg.

Yvonne åker som sagt hem i veckan, närmare bestämt imorgon fredag. Därför bestämde hon sig för att slänga ihop en avskedsfest förra helgen, där allt från hennes värdfamilj och barnens farföräldrar, till deras hus byggnadsarbetare och Au Pair-kompisar var gäster. Mycket trevligt. Träffade både nytt och "gammalt" folk (i den bemärkning att jag träffat dem förut. Nog för att jag träffade gammalt folk i den bemärkning att de var gamla också - farfar och farmor - trevliga typer).

Övernattade hos Yvonne, men här var det inte tal om någon sovmorgon. Vi klockan 8 klev jag, Anna och Isabell upp för att hinna med färjan över till ön Tiritiri Matangi. Vi stressade iväg (jag glömde till och med att ta med matsäck för dagen), bara för att upptäcka att färjan var försenad pga motorproblem. 9.20 trodde vi den skulle gå, men istället kom vi oss iväg nästan två timmar senare. Tiritiri Matingi är ett fågelreservat som ligger bara ca 10 minuter utanför Whangaparaoa med färja. Ön är ett stort volontärprojekt som blivit helt helt återplanterat efter att farmarna röjde undan så gott som alla träd. 300,000 av Nya Zeelands inhemska träd har planterats och 12 av Nya Zeelands utrotningshotade fåglar har blivit återinförda. Här finns inga pester, och innan man stiger ombord på färjan är de noga med att man ska borsta av skorna, dubbelkolla i fickor och ryggsäckar så inga råttor eller dylikt råkat följa med.

När vi kom till ön blev vi indelade i grupper, och varje grupp fick två guider. Dessa ska ha ett stort tack. De tog verkligen visiten på ön till en ny nivå. Istället för att bara gå runt och kolla, och inte ha en aning om vad man ser, så fick vi veta och se bild på exakt vilken fågel som gjorde det där lätet, varför, vilket beteende den har och historien bakom den. Osv. De berättade om ön, om träden, om fåglarna, och om bakgrunden bakom alla dessa.

Ett stycke Fantail.

Gruppen: Anna, Isabell, guiderna, och nå kineser. Bea som utgjorde
den fjärde medlemmen i vår svenskkvartett syns inte i bild här.

En grupp Saddelbacks. Mångas favorit bland fåglarna på ön. De är dåliga flygare, men har starka ben och hoppar mellan gren till gren. 

Hobbs Beach.

Tiritiri Lighthouse. Byggt 1864 och fortfarande i originalskick. Tydligen.

Det här är en speciell figur. Arten heter Takahe, och är besläktad med den desto vanligare och mer framgångsrika Pukeko. Man trodde att denna art var utrotad till 1948, då man hittade omkring 250 fåglar. Sen dess har antalet Takahes gått upp och ner, men det finns fortfarande inte fler än vid återupptäckten av dem. På Tiri finns det 10 stycken, varav en som fyller 19 år i december och är en riktig profil på ön. Kommer inte ihåg vad han heter, men tydligen ska de ha födelsedagskalas för honom då. Takahes vill gärna att man delar sin lunch med dem.

New Zealand Pidgeon. Här sitter den och chillar i en gren just ovanför
våra huvuden. Kan sitta stilla sådär i timmar, bara för att smälta maten.

Det var helgen det. Vi såg många andra fräna fåglar, men dessa bilder är allt ni får. Idag har värföräldrarna mina dragit iväg till Fiji. Så nu har jag ansvaret för barnen, till och med tisdag. Brendan (den äldsta) bor dock hos olika kompisar till familjen/släkt under dessa dagar. Och deras morbror kommer också och stannar här, så det kommer gå bra. Men en ny erfarenhet, helt klart. Att ha hand om två barn dag och natt, 5 dygn i sträck. Ska säga det också, att två är så sjukt mycket lättare än tre. Det är som dag och natt!

Jag har hört ryktas om att jag har läsare i södra Sverige också. Kära faster Anna-Lena, och kanske till och med Torbjörn? Om så är fallet vill jag veta det! Lämna en kommentar för tusan! :D Om ni så bara skriver "jag har läst", eller lämnar ert namn så vore det jätteuppskattat! Roligt att ni läser! :)

Nu ska jag plugga ett tag. Minsann.

//Robert

Den stora sorgen

Hehe. Kände för att vara lite dramatisk. Titeln alltså. Erkänn att jag fick er. Erkänn att ni fick en stor klump i magen när ni läste titeln. Men var inte oroliga, det är inte så illa som det låter. Lite hemskt är det dock. Det titeln syftar på är alla hemfärder som sker just nu dessa veckor. Det är nämligen så att så gott som alla som jag lärt känna bra och fäst mig vid under de drygt 4 fyra månaderna jag haft här, droppar av en efter en nu i juni och juli. Alla som jag har fått äran att få lära känna åker hem helt enkelt. Vilket faktiskt är rätt sorgligt. Eller ganska mycket. Jag vet inte ens om jag någonsin kommer träffa dem igen.

Det började förra helgen. Då var det Fridie och Maria som tog avsked. Mycket tråkigt. Nu till helgen är det Yvonnes tur att ha avskedsfest. Och hon är ju ändå den som jag spenderat mest tid med här nere sedan jag kom hit, eftersom hon bott närmast mig av alla Au Pairer (även efter deras flytt, då hon flyttade från gångavstånd, till ca 6 km bort). Det är inte den här ytliga relationen längre, utan jag har verkligen lärt känna henne. Och det kommer blir jobbigt att säga hej då.

Senare, i början av juli, far också Anna hem. Bajs på det. Tur att jag har Linn och Isabell kvar. Men nu "måste" jag ju liksom börja lära känna nytt folk igen. Suck. ;)

Annars då? Förutom avskedsfesten förra helgen gjorde jag matchdebut med fotbollen. Kul, men samtidigt en besvikelse. Fick inte mycket speltid alls: 10 minuter i slutet. Och sånna matcher känns det som att det är lika bra att stanna hemma. Men men. Fotbollen är roligt. Jag trivs i laget, det är härliga killar. Det är också som jag konstaterat tidigare, helt rätt nivå för mig. Jag kämpar för att få någon match i förstalaget (istället för reservlaget), det vore trevligt. Det är hård konkurrens, men jag tror absolut att det är möjligt för mig, jag måste bara vara på alerten på träningarna och visa framfötterna. Tel, coachen, säger också det: att jag har potentialen och kunskapen för en plats i förstalaget, bara de får spela in mig på en position och jag får komma in mer i laget. Dock sa han också att han kanske är mer angelägen att plocka upp någon av de andra yngre killarna som han vet kommer stanna i Nya Zeeland och har en framtid i klubben. Vilket man förstår. Vi får väl helt enkelt se.

Pluggat har jag också börjat göra. Fungerar bra, inga konstigheter såhär långt. :)

Det var väl det jag tänkte skriva. Imorgon ska familjen fira mig i efterskott för min 20-årsdag. Extra god mat, tårta, och en "överraskning" väntar. Spännande!

//Robert

Första träffen - japp!

Besök i staden som luktar skit - Rotorua

Nu har hela veckan snart gått, och jag har fortfarande inte avlagt rapporten för förra helgen. Illa! Men här kommer den i alla fall!

Tidigt lördag morgon bar det alltså iväg med bil till Rotorua. I bilen satt jag, Yvonne, Linn, Tina, och Theresa (som dock numera går under namnet Tuff-Tuff). Vi kom fram mitt på dagen, och välkomnades av den karakteristiska Rotorua-lukten. Ägglukten, som jag tidigare stött på uppe på Tongariro, vid Emerald Lakes. Lukten kommer från svavelhaltiga källor som finns i området. 

Efter inhandlande av mat för helgen på Pack N' Save checkade vi in på vandrarhemmet som vi skulle bo på över helgen - Cactus Jack. Ett vandrarhem som inte bara var billigt ($18/natt) utan också erbjöd rabatter och extrapriser på aktiviteter runt om i Rotorua. Mycket fint. När vi kommit till rätta gällde det då att komma fram till något som vi kunde sysselsätta oss med under dagen. Vi hade vissa tankar om vad vi ville göra, men inget skrivet i sten. Vi fick då nys om att några andra typer som bodde där på vandrarhemmet ville fara iväg på en tur till en varm källa. En kvällstur iväg till en flod där varmvatten rinner fram på vissa ställen. Ju fler som for, desto billigare skulle det bli. Så vi hakade på där, och tog oss ett litet kvällsdopp. Det var faktiskt riktigt mysigt, att sitta där i det 30 grader varma vattnet, med levande ljus runt omkring, och bara ta det lugnt. Har inga bilder härifrån dock. 

Söndag var det tänkt att jag, Linn och Tuff-Tuff skulle forsränna. Cactus Jack hade ett mycket bra erbjudande på det (ca 40 %), som vi bara inte kunde säga nej till. Men pga av att det hade regnat så mycket de senaste dagarna var floden som vi skulle åka i avstängd. Tråkigt! Istället tog vi och vandrade runt i staden, där det denna dag hölls marknad. Gick ner till Lake Rotorua för lite photo session. 

Gick till informationscentret för att få lite information. Personligen visste jag precis vad jag ville göra denna dag, men det var ingen annan än jag som ville göra dessa häftiga saker som jag gav som förslag. Tråkmånsar. Vi tog istället bilen till The Redwoods Whakarewarewa Forest, där dessa megaträd (Californian Costal Redwoods) finns. Dagen till ära hölls det tydligen någon slags löpar- /cykeltävling här. Vi tog och vandrade runt i skogen, och njöt av naturens skönhet. 

Efter rundvandringen for vi vidare till sjöarna "Green Lake" och "Blue Lake". Tydligen lät det intressant. Detta är då Green Lake:

Coolish när solen kom fram sådär. Hur som helst. Vi hade fortfarande tid att spendera innan vi var tvungen att bege oss iväg till våran planerade kvällsaktivitet. Därför blev det ännu mer sightseeing. Tillbaka in mot staden, och vidare mot museet. Museet är ett gammalt sjukhus, och en väldigt ståtlig byggnad i mitt tycke. 

Runt omkring museet (och egentligen överallt i hela Rotorua) finner man en massa rykande mark och kokande lerpölar. Dessa ting ville vi också kika på.

Vad var då denna kvällsaktivitet jag nämnde? Jo, som jag skrev i föregående inlägg är Rotorua känd för den Marori-kulturen som präglar staden. Det fnns många olika ställen man kan besöka, aktiviteter man kan göra för att få vara lite kulturell. Och jag tycker det är något som man borde göra medan man är här, att få lite mer insikt om landets historia och urbefolkning. Vi åkte därför iväg på en kvällstur till en maori-by. Denna tur, som enligt personalen på Cactus Jack skulle vara den bästa av alla som fanns att välja, var en populär sådan. Det var säkert uppemot 80 turister som gjorde denna kvällstur. I var och en av de fyra bussar som gick ut till byn, valdes det ut en ledare. Dessa fick agera stamhövding för oss andra under resten av kvällen. Under ankomsten får ingen gå in i själva byn förens "Powhiri" (det formella välkomnandet) har spelats upp, av folket som "bor" i byn. Då man anländer till dessa heliga platser är det nämligen sedvanligt för värdstammen att sända ut en utmaning för fred. De lägger ut en pinne på marken, plockas denna upp av de stammar som kommer in till byn, betyder det att man kommer i fred. Gör man det inte, ja, då är det krig som gäller. 

Nej, dessa typer hade vi vitingar ingen lust att gå i krig med, så en av våra ledare plockade som tur var upp pinnen, och vi blev inbjudna till byn. Här fick man gå runt mellan hyddorna, där människorna där berättade om olika delar i deras liv/kultur. Om deras hantverk, jakt, smidighetsövningar, instrument med mera. 

Här stannade vi dock inte länge, utan blev snabbt tillkallade av värdstammens hövding att gå vidare. Vi fick se hur det går till när de tillagar "Hangin", middagen. Den ligger på heta stenar under jorden i 3-4 timmar, innan den tas upp för servering. 

När vi fått kika på detta, fördes vi vidare till deras möteshus, "Wharenui". Här bjöds det på show. Dans och sång a la maori. Mycket talngfullt folk, de har verkligen rytmen i blodet! Häftigt var det.

Efter showen var det äntligen dags för den efterlängtade middagen, som inte var annat än underbar. Buffé som heter duga, och så en magisk efterrätt på det (det var det där jag pratade om mamma). Det var annat än den fattigmansmat som vi ätit innan denna helg, dvs pasta och sallad. Mumma.

Över då till måndagen, då vi besökte Wai-O-Tapo - Thermal Wonderland. Citerar foldern som vi fick: "Covering some 18 sq.km, with the volcanic dome of Maungakakaramea (Rainbow Mountaian) at its nothern boundary, the area is literally covert with collapsed craters, cold and boiling pools of mud, water and steaming fumaroles." Man fick helt enkelt vandra omkring i en otroligt häftig miljö, med landskap som man inte hittar på många andra ställen. Marken var grön, orange, lila, vit, gul, rödbrun och svart, helt beroende på vilka mineraler som fanns i marken. Lite bilder får väl helt enkelt tala sitt tydliga språk. Tyvärr dog batteriet på kameran inte långt efter att vi äntrat parken, så det är en helt drös "attraktioner" jag inte fick med på bild. Den häftigaste kanske var "Devil's Bath", en knallgrön, limegrön, liten sjö. 

Jo, och så fick vi ju se Lady Knox-gejsern få utbrott också. 

Cooooooooolt!

Med det sagt så var rapporten för denna gång över. Efter Wai-O-Tapo for vi nämligen hem, så det blev inte mycket mer spännande än så. 

Kul att ni läste! 

//Robert