Avskedsfest och Tiritiri Matangi

Det är vad förra helgen bestod av för mig. Känner att jag halkar efter mer och mer med bloggarna. Borde ju skriva direkt efter helgen har varit, men istället blir det strax innan nästa helg.

Yvonne åker som sagt hem i veckan, närmare bestämt imorgon fredag. Därför bestämde hon sig för att slänga ihop en avskedsfest förra helgen, där allt från hennes värdfamilj och barnens farföräldrar, till deras hus byggnadsarbetare och Au Pair-kompisar var gäster. Mycket trevligt. Träffade både nytt och "gammalt" folk (i den bemärkning att jag träffat dem förut. Nog för att jag träffade gammalt folk i den bemärkning att de var gamla också - farfar och farmor - trevliga typer).

Övernattade hos Yvonne, men här var det inte tal om någon sovmorgon. Vi klockan 8 klev jag, Anna och Isabell upp för att hinna med färjan över till ön Tiritiri Matangi. Vi stressade iväg (jag glömde till och med att ta med matsäck för dagen), bara för att upptäcka att färjan var försenad pga motorproblem. 9.20 trodde vi den skulle gå, men istället kom vi oss iväg nästan två timmar senare. Tiritiri Matingi är ett fågelreservat som ligger bara ca 10 minuter utanför Whangaparaoa med färja. Ön är ett stort volontärprojekt som blivit helt helt återplanterat efter att farmarna röjde undan så gott som alla träd. 300,000 av Nya Zeelands inhemska träd har planterats och 12 av Nya Zeelands utrotningshotade fåglar har blivit återinförda. Här finns inga pester, och innan man stiger ombord på färjan är de noga med att man ska borsta av skorna, dubbelkolla i fickor och ryggsäckar så inga råttor eller dylikt råkat följa med.

När vi kom till ön blev vi indelade i grupper, och varje grupp fick två guider. Dessa ska ha ett stort tack. De tog verkligen visiten på ön till en ny nivå. Istället för att bara gå runt och kolla, och inte ha en aning om vad man ser, så fick vi veta och se bild på exakt vilken fågel som gjorde det där lätet, varför, vilket beteende den har och historien bakom den. Osv. De berättade om ön, om träden, om fåglarna, och om bakgrunden bakom alla dessa.

Ett stycke Fantail.

Gruppen: Anna, Isabell, guiderna, och nå kineser. Bea som utgjorde
den fjärde medlemmen i vår svenskkvartett syns inte i bild här.

En grupp Saddelbacks. Mångas favorit bland fåglarna på ön. De är dåliga flygare, men har starka ben och hoppar mellan gren till gren. 

Hobbs Beach.

Tiritiri Lighthouse. Byggt 1864 och fortfarande i originalskick. Tydligen.

Det här är en speciell figur. Arten heter Takahe, och är besläktad med den desto vanligare och mer framgångsrika Pukeko. Man trodde att denna art var utrotad till 1948, då man hittade omkring 250 fåglar. Sen dess har antalet Takahes gått upp och ner, men det finns fortfarande inte fler än vid återupptäckten av dem. På Tiri finns det 10 stycken, varav en som fyller 19 år i december och är en riktig profil på ön. Kommer inte ihåg vad han heter, men tydligen ska de ha födelsedagskalas för honom då. Takahes vill gärna att man delar sin lunch med dem.

New Zealand Pidgeon. Här sitter den och chillar i en gren just ovanför
våra huvuden. Kan sitta stilla sådär i timmar, bara för att smälta maten.

Det var helgen det. Vi såg många andra fräna fåglar, men dessa bilder är allt ni får. Idag har värföräldrarna mina dragit iväg till Fiji. Så nu har jag ansvaret för barnen, till och med tisdag. Brendan (den äldsta) bor dock hos olika kompisar till familjen/släkt under dessa dagar. Och deras morbror kommer också och stannar här, så det kommer gå bra. Men en ny erfarenhet, helt klart. Att ha hand om två barn dag och natt, 5 dygn i sträck. Ska säga det också, att två är så sjukt mycket lättare än tre. Det är som dag och natt!

Jag har hört ryktas om att jag har läsare i södra Sverige också. Kära faster Anna-Lena, och kanske till och med Torbjörn? Om så är fallet vill jag veta det! Lämna en kommentar för tusan! :D Om ni så bara skriver "jag har läst", eller lämnar ert namn så vore det jätteuppskattat! Roligt att ni läser! :)

Nu ska jag plugga ett tag. Minsann.

//Robert