Fyrkantiga hamburgare

Har ni hört så tokigt va? Fyrkantiga hamburgare. Man hittar i alla fall dessa skapelser på Wendy's Old Fashioned Hamburgers, där jag aldrig ätit förut. Tills igår då, då jag testade deras Big Classic Triple. Mycket god, bättre än både McDonalds och Burger King i mitt tycke. Denna hamburgare åt jag efter att jag varit ute på delfin och valsafari för andra gången, den här gången gjorde även Maria oss sällskap. Mycket härlig tur, och den här gången fick vi även se både val och delfiner! Valen fick vi se i Bay of Whales, alltså utan för Whangaparaoa där jag bor! Inte långt därifrån träffade vi på delfinerna.

Kaptenen pausade ett tag, och passade på att fiska.

"Den ser mycket större ut om man håller den upp och ner."

Hej val! Var skitsvårt att ta kort på den då den bara kommer upp till ytan i ett par sekunder åt gången.

"Det är det här vi har letat efter hela dagen." Fåglar!

100-200 delfiner (common dolphins) simmade glatt runt omkring båten. Show offs.

Fredagkväll var jag på bio med Yvonne, Linn och Isabell. Den senaste Pirates of the Caribbean. Helt klart sevärd!


Nästa helg är det en långhelg, drottningens födelsedag nästa måndag. Då vankas därför roadtrip! Ner till Rororua ska vi: jag, Yvonne, Linn, Tina och kanske en till. Mycket taggad inför det, tror det kommer bli grymt! Rororua ligger på Nya Zeelands mest termiska (?) område. Alltså gejsrar, varma/kalla narturliga pooler, lerpooler, rykande mark, och sånt i den stilen. Rotorua är också känt för Maori-kulturen som har starkt fäste där. Finns massvis med saker att göra där, så jag tror helt klart att det kommer bli en intressant helg. Jag och Linn sov därför över hos Yvonne inatt, för att kunna planera och boka vandrarhem. Var tänkt att jag skulle fara till Mission Bay idag, för att paddle boarda (storsurfbräda + paddel). Planeringen drog dock tyvärr ut på tiden, så det hanns inte med. Hade jag haft bil hade det varit chill, men nu måste jag ju ta bussen som tar två timmar. Vilket gör att man måste planera allt i minsta detalj för att saker ska gå ihop. Dryyygt. 


Nu sitter jag hemma, söndageftermiddag, och gör mest ingenting. Ska till kyrkan ikväll i vanlig ordning. Sen väntar en till vecka av jobb innan jag som sagt får dra iväg på det efterlängtade äventyret till Rotorua. 


Ha det! /Robert

Ben av spaghetti

Goddagens. Eller godkvällens är det ju egentligen. Fast... Vid närmare eftertanke så spelar det ju inte någon som helst roll vad jag skriver, för det kommer ju alltid vara tvärt om för er som läser (dag/natt). Plus ni ändå förmodligen inte kommer läsa inlägget direkt jag skrivit det, så då spelar det ju ändå ingen roll.

Nog svamlat! Vet inte vad det är som flugit i mig, helt plötsligt spottar jag mig ut bloggar likt självaste Blondinbella. Tänkte bara berätta om kvällen träning. Det har regnat hela dagen, så gräsplanerna var avstängda. Istället väntade löpning för de som ville, typ. Jag antar då att det var frivilligt, för det var bara 7 pers inklusive mig som dök upp (kan jämföras med tisdagsträningens 25 pers). Det här var inget jag visste om innan träningen, för ledarna har inte mitt telefonnummer. Tydligen är det via sms som informationen om laguttagning och upplysningar rent allmänt sker. Hade jag vetat vad som komma skall skulle jag nog knappast dykt upp. För det var ingen lunkartakt de satte igång när de började jogga. Det var typ intervallfart. Hade också hela dagen känt mig lite halvers, och var tveksam att fara överhuvudtaget. Sen har jag kanske berättat om hur kuperat det är här. Upp - ner - upp - ner. Huvva. Jag förvånade dock mig själv över hur bra jag lyckades hänga med. Jag orkade faktiskt! Sen kom intervallerna. Backen vi körde intervallerna i är min favoritbacke för longboard, vilket säger en hel del om backens utformning. Varje gång när jag kommit halvägs uppför backen skrek benen: "STANNA! NU! ANNARS KRAMPAR VI IHOP!". Det gjorde de som tur var inte, men jobbigt var det.

Sådär ja. Nu har jag fått skryta av mig lite om hur duktig jag har varit. Men det var väldigt länge sen jag hade ett sånt här tufft löparpass. Det går liksom aldrig att pressa sig sådär mycket när man springer/tränar själv. Nöjd är jag i alla fall. Nöjd och mör. Lyckades även få "kontakt" med ett par grabbar, varav en skjutsade hem mig. De frågade nyss om jag ville följa med till en bar i närheten av där jag bor, för att hänga där ett tag. Tackade nej (jag skojjade inte nyss när jag skrev att jag är mör), men det var mycket roligt och uppskattat att de frågade, vilket ni kanske förstår!

Det var allt för nu.
//Bloggarn

Fotbollen

Tjenamoss! Var som sagt på fotbollsträning för första gången i tisdags. Hade egentligen ingen aning om vad som väntade, så det var rätt spännande då jag for dit. Jag möttes av två halvtaskigt upplysta 11-mannaplaner, som var ockuperade av en handfull juniorlag. Efter lite sökande hittade jag tillslut rätt och fick prata med coachen - Terry. Han berättade lite om laget och om kontrakt å sådär, och sen satt vi igång.

Var roligt att få komma igång och spela fotboll igen. Jag var lite ringrostig, men det gick ändå helt okej. Nivån var faktiskt rätt lämplig för mig, varken för bra eller för dåligt. Kunde dock vara lite ojämn, då både reserv och förstalaget tränar ihop. Många nya ansikten och namn att minnas. Känns som att mitt diskutrymme för namn i hjärnan börjar ta slut, är så sjukt många namn som ska matas in i hjärnan these days! Au Pairer (vilka man hela tiden blandar ihop), folket från kyrkan, och så nu då fotbollslaget. Jag kommer ihåg två namn, utöver coacherna, så det är väl en början i alla fall.

De tränade väldigt länge, vi höll på i två och en halv timme, och jag är glad att kroppen min klarade av det. Var lite rädd att jag skulle ha för mycket av förkylningen kvar i kroppen, men det gick. Även nu om konditionen är långt ifrån topp.

Har för ett litet tag sen kommit hem efter att vandrat med barnen till skolan. Jobbar två mornar nu i veckan för att kunna sticka iväg och spela fotboll. Så ikväll bär det av igen mot Stanmore Bay, där vi tränar. Det är ett ung lag, med de flesta i min ålder. Ska bli intressant att se om jag kan knipa en plats i laget. Terry konstaterade i tisdags att det är hård konkurrens, och att han har svårt att välja ut lag till matcherna.

Det var det om fotbollen. Erkänn att jag har haft ett rätt schysst blogg-flow nu på senaste!?

What is missing?

    CH - - CH




Detta står för tillfället på en stor anslagstavla utan för en metodistkyrka som jag passerar dagligen. Sjukt fyndigt. Fattar ni? ;)

Med utsikt över Auckland

Hej på er. Det är måndag igen, och jag ska inom en inte allt för avlägsen framtid dra igång en ny arbetsvecka igen. Innan dess tänkte jag i vanlig ordning göra en resumé av helgen som just varit. Den där helgen då jorden skulle gå under, men då det blev någe fel - så att vi fortfarande lever.

Fredag. Jag skulle jobba hela kvällen var det tänkt, då de skulle ut och se på en komiker, värdföräldrarna mina. Men det sket dom i, så jag behövde inte jobba. Mycket mer än så har jag inte att säga om fredagen, för jag satt bara hemma och gjorde mest ingenting.

Lördag for jag och Yvonne till Rangitoto Island, ca 15 minuter med färja från Auckland harbour. Rangitoto är (som jag tror jag skrivit förut) en utslocknad vulkan, som för 600 år sedan utbröt från havet i en serie av explosioner. Väldigt sent alltså, den är faktiskt den yngsta ön i Hauraki-golfen. På ön växer det många unika växter. En ö man kan fara till för att vandra omkring och kika runt, och inte just något annat. Det finns nämligen ingen som bor där, utan det man tittar på är naturen, och så utsikten från toppen försås. Så vi tog färjan halv 10 till Rangitoto, gick upp på toppen, åt lunch, tog bilder, och gick ner igen. På vägen ner gick vi in i några grottor. Och det var det. Inget speciellt, men ändå härligt.

På vägen till Rangitoto fick vi se två-tre delfiner simma kring båten. Ironiskt hur det kan vara - då far man ut på delfin och valsafari i 5 timmer och ser inte skymten av en enda delfin, men så åker man en transportsträcka på några minuter, och då dyker de minsann upp! Hann inte ta någon bättre bild än såhär, haha. Man kan dock se fenan!

Den åkte vi inte med.

Vulkaniskt värre.

De där informationsskyltarna som man kollar på en stund men aldrig riktigt orkar läsa igenom och förstå. 

Går man till vänster här (vilket vi gjorde på tillbakavägen) kommer man till "Lava Caves".

Kratern. Superfränt.

Uppe på toppen we are.

Diggar den där ön stenhårt! Den är så himla frän på nåt sätt!

Motutapu Island, som sitter ihop med Rangitoto.

Som vanligt gör inte bilderna utsikten rättvisa. 

Med Whangaparaoa i bakgrunden - vårt hem!

Framför en av grottorna.

Efter våran vandring upp och ner på Rangitoto, tog vi färjan in till city där vi mötte upp med några andra Au Pairer (Martin och Stefan från Tongariro-vandringen + en annan trevlig tysk vid namn Katarina). Yvonne gjorde en piercing, jag köpte benskydd. Vandrade runt i staden, köpte ungsfärska cookies, och sedan tog vi färjan för tredje gången för dagen över till Devonport, där vi hade bilen. Där träffade vi Isabell som vi hängde med ett tag, innan jag och Yvonne for tillbaka till Whangaparaoa, vårt hem. ;)

Söndag mitt på dagen for jag och Isabell från Sävsjö upp i Sky Tower! En annan plats för utsikt över Auckland alltså. Mycket najs väder denna dag, med många segelbåtar ute på havet. Vi åt en riktigt god lunch i en snurrande resturang (tog ca 1 timma för resturangen på 190 meters höjd att snurra 360 grader). En lyxresturang kan man säga att det var, men blev inte speciellt dyrt då det kostar $27 per person att fara upp i tornet, men de som äter på resurangen behöver bara betala för maten. Man måste dock äta för minst $30, men fortfarande. Helt klart värt.

Längst bak i bild : Rangitoto.
I mitten: Devonport.

För tankarna till gamla GTA, inte sant?

Men Tjenare mannen! Inte många ögonblick efter denna bild togs släpptes han för att falla fritt i 11 sekunder. Det så kallade Sky Jump.

Med utsikt över hamnen och Harbour Bridge. Är det inte vackert så säg.

Dessa filurer gör "SkyWalk". Verkar sådär lagom tråkigt i mina ögon. Eller, okej om det var gratis, men att betala $145 för att gå ett varv runt Sky Tower är ju bara sjukt.

Isabell!

Auckland Town Hall och Aotea Square, som vi skulle komma att gå till.

Efter vi kommit ner på säkra grund tog våra fötter oss till Aotea Aquare (via det obligatoriska stoppet på Mrs Higgins Oven Fresh Cookies). Där tog vi det lugnt i solen ett tag, innan jag tog bussen hem.

Eller hem for jag ju inte. Jag hoppade av vid McDonalds i Whangaparaoa (därav förra inlägget!), slängde i mig en Big Mac för att sedan springa iväg upp till WBC. Mycket trevlig avslutning på helgen! WBC levererar som vanligt med vänligt folk och bra gudstjänst.

Ni har läst texten och inte bra kollat på bilderna la kanske märke till att jag skrev att jag köpte benskydd när vi var på stan lördag eftermiddag. Dessa köpte jag inte bara för att det är roligt att köpa benskydd, utan för att jag ska börja spela fotboll! Imorgon far jag på min första träning, såvida jag inte känner mig för sjuk. Har varit lite förkyld i en vecka nu, men tror det är på bättringsvägen. Uppdatering kommer senare om det (om fotbollen, inte förkylningen)! Är mycket spännande, för jag har absolut ingen som helst aning om vad på nivå de ligger. Och inte heller på vilken nivå jag själv ligger, för den delen.

Oj oj, blir alldeles utmattad av att göra sånna hära stora inlägg. Nu ska jag som sagt snart börja jobba, önska mig lycka till!

//Robert

Mina händer luktar Lina och Ante!

På Mac-donken här borta har dom samma tvål som Lina och Andreas har. Så om jag blundar och luktar på mina händer nu så kan jag lätt fantisera mig bort till Roknäs! Nästan så att jag hör Nelia skrika i bakgrunden. Fantastiskt!

//Robert

PS. Två inlägg i rad som handlar om tvålar... Börjar gå lite överstyr kanske?

Vad är nu detta? Cupcakes i en tvålblogg? Jo, detta är första träffen på googlesökningen "tvål". Går inte att kompromissa, det är första träffen som gäller.

Special price! Only for you!

God eftermiddag. Klockan är i skrivandets stund kvart i 5. Idag lördag händer det inte speciellt mycket för min del. En helt tom dag i (den förvisso ej existerande) planeringskalendern med andra ord. Vädret har varit och är dock förträffligt, solsken och tillräckligt varmt för att inte frysa i shorts och T-shirt. Så det gäller att ta vara på dagen, nu när dessa solskensdagar blir färre och färre. Det löste jag genom att ta longboarden till "The Plaza", köpcentrum/galleria/centrum i Whangaparaoa. En kvart 20 minuter bort beroende på vilken fart man har i benen för dagen.

Huvudanledningen (förutom att ta vara på vädret och dagen)  till att jag for var att köpa kuvert så jag kan skicka iväg mina snigelbrev till Erik och farmor. Efter att jag gjort det väntade en tjocklunch à la Petter Hegevall, inköpt på Countdown, Nya Zeelands motsvarighet till ICA. Eller Konsum, om ni så vill det (för er kommunister där ute. ;)) Muffin, annat fikabröd, chipspåse och läsk. Jag hann dock inte ut i solskenet för att njuta av "lunchen", utan blev stoppad av en ung man som tyckte jag var i stort behov av diverse dyra hudprodukter. Vi två klickade direkt då han otroligt nog hade svenska förfäder! Han började berätta för mig, Robeach, (vilket han uppfattade mitt namn som), om dessa fantastiska ansiktstvålar som öppnar och stänger mina porer likt svängdörrar, rengör och frigör och allt vad det hette. Och det var, hör och häpna, extrapris på dessa idag! Och om jag, Robeach, inte berättade för någon, skulle jag få två tvålar till priset av ett - OM jag lovade att berätta om det fantastiska resultat som jag hade att vänta för mina vänner. Innan jag visste ordet av stod jag där med en påse i handen - innehållande, jo, två stycken tvålar. Som nu ska göra underverk med min hud.

Grejjen med dessa tvålar är att de innehåller mineraler från leran vid Döda havet. Vilket ska vara fantastiskt. Vi får väl se om det blir någon förbättring. Jag är nöjd över att jag lyckades säga stopp när han gick vidare till bland annat after shave-krämer och allt vad det var. Men nä, det var ju ändå ett bra pris jag fick. Egentligen kostar tvålarna $60 styck, och nu fick jag båda för $40. Fast å andra sidan... Det är väl säkert det dom säljer dem för i vanliga fall. Jo, jag har blivit lurad.

Döda havet-tvålar? Jo tack, jag tar två!

Det våras för hösten

Heheh. Jag är så rolig. Nä men allvarligt, det där var bland det första som kom upp i huvudet när jag skulle tänka ut en rubrik för detta inlägg. Ni kan förresten tacka Erik Brännström för det här inlägget, för utan hans uppmuntrande ord hade det knappast blivit av. Jag känner mig nämligen inte supertaggad att blogga för tillfället, men jag antar att det kan vara bra att göra det ändå. Både för min och er skull. Så det som händer nu, är att det så sakta blir vinter. Men moder natur verkar inte vilja släppa taget om sommaren. För fast än de molniga och regniga dagarna blir fler och fler/vecka, så dyker det fortfarande upp av vad vi i svenska mått skulle kalla sommardagar. Värme på kring 20 grader, och skinande sol. Så det är najs. Samtidigt kan det bli lite krock i hjärnan för helt plötsligt känner man lukten av höst, när man passerar ett stycke lövträd. På sina ställen kan hösten nämligen nästan likna den i Sverige, med gula löv på backen. Men grejjen är ju att det finns så sjukt stort utbud av träd, huller om buller. Så man kan ena sekunden befinna sig i hösten bland lövträden, och andra i sommaren bland palmer. Men nog snackat om träd och väder. Det var ju egentligen helgen jag skulle göra en återberättning av.

Fredag. Linn som också är Au Pair i närgeten av mig, har värdföräldrar som är medlemmar i rugbyföreningen i Stanmore Bay. Denna rugbyförening behövde samla in pengar till ett nytt omklädningsrum (de har bara ett för herrar, inget för damerna), så därför hade de frågat en viss komiker, som är son till en av eldsjälarna där på rugbyklubben, om inte han ville ställa upp och göra en show gratis. Det ville han, och biljetter såldes ut för $20, där hela beloppet gick till detta omklädningsrums-projekt. Tack vara Linns värdföräldrar kunde vi då få tag i biljetter till kalaset, vilket var riktigt trevligt. Det var inte heller vilken komiker som helst, utan han är tydligen väldigt känd här i Nya Zeeland (även om jag inte hade en aning om vem han var). Mike King hette snubben. Han var rolig och jag skrattade en hel del, men han var ständigt ful i mun, och skämten kretsade så gott som bara kring sex, och ibland kunde det bli lite too mudge. Det var nästan så att man till slut övergick från att skratta åt skämten, till att skratta åt att det var så sjukt överdrivet och smutsigt. Det bjöds även på mängder av chips/grönsaker/dip till underhållningen, och jag är ju en sån person att så länge det finns sånt där på bordet så äter jag av det, vare sig jag verkligen vill eller inte. Kan nästan säga utan att ljuga att jag tjänade ihop mina $20 som biljetten kostade på det jag åt där. ;) Efter matchen visades det rugbymatch på storbild mellan Nya Zeeland och Australien, men jag, Yvonne och Linn kände oss inte superintresserade av det, så vi gick på en promenad till stranden istället. I hela taget en mysig kväll, kort och gott.

Lördag. Min goda vän Friedi som jag bland annat gjorde safarin med fyllde år i söndags, så lördagen vigdes åt att fira henne. Tyvärr kunde vi inte vara hos henne, eftersom hennes värdmamma är lite knäpp om man får säga så. Så allihopen samlades på en bar i Devonport för att sedan ta färjan över till centrum vid 11-tiden. Där var det sedan party till 4-tiden. Hann besöka två klubbar och äta en dubbel ostburgare på Burger King. Kul var det, även om jag kan konstatera att jag lugnt kan hålla mig till utgång en gång i halvåret utan att känna att jag missar något. Det är oftast roligt när det väl händer, men inte så pass roligt att jag gör det mer ofta än vid speciella tillfällen. Så är det med det.
Jag hade turen att få sova över hos Isabell i Devonport, annars hade jag aldrig haft möjligheten att vara med på firandet. Mycket vänligt.

Söndag var det alltså Friedis födelsedag, så vi från gårdagen (så gott som alla) träffades igen för en lunch. Till Friedis stora förtret så hade alla sushiställen stängt söndagar. Hon övervägde dock att ta bussen till Takapuna bara för kolla om något var öppet där. Kan man vara beroende av sushi så är denna tyska det. Hennes dag var så gott som förstörd, men lyckligtvis fick hon presenter som jag tror lyckades muntra upp henne lite (då vi andra uppenbarligen var maktlösa i det uppdraget - sushin hade hon sett fram emot allt för länge). Vi slog oss i alla fall till ro på ett café denna morsdags-eftermiddag, och jag fick njuta av blåbärspannkakor med lönnsirap och mascarpone. Denna morsdags-eftermiddag var en mycket fin sådan, med solsken och varmt väder. Efter lunchen gick vi till parken där många familjer befann sig för att njuta i solen och fira mors dag, vilket vi också kom att göra. Inte fira mors dag då, men njuta i solen. Och lösa pussel, läsa konstiga artiklar i Cosmopolitan och äta godis. Lyckat.
Jag for sedan hem (fick skjuts av Yvonne), för att andas i en halvtimme innan det jag var "tvungen" att göra mig redo inför gudstjänsten. Där fick jag ta del av en mycket bra predikan/undervisning som handlade om kraften i våra ord, det vi säger, och att ära varandra.

Det var helgen det. Återigen - inga bilder. Hade jag vetat hur händelseförloppet skulle vara innan jag for iväg fredag och lördag hade jag tagit med mig kameran, men jag tänkte att det inte skulle vara någon idé och att det bara skulle vara besvärligt att släpa med mig den. Hoppas mina otroligt levande beskrivningar räcker. ;)

Ha en bra vecka allesamman!

//Partyprissen

Mike King - Jag är rolig, fräck, och har ett lagom brett leende.

Söndag kväll

Just hemkommen från WBC. En helt underbar gudstjänst. Whangaparaoa Baptist Church fortsätter att övertyga och förundra mig. Händer sjukt mycket bra saker där. Fanns idag tre alternativ att välja mellan vad gällde predikan. Jag valde att lyssna på Bethy, i 60-70-årsåldern, som delade med sig av sin personliga vittnesbörd. Pratade om helanden, från olika saker.

Känns som att jag kommer mer och mer in i gemenskapen där borta. :) Jätteroligt. Höjdpunkten i tillvaron just nu skulle jag vilja säga.