för att bli from och vis

...i syfte att bli from och vis.

måndag 26 september 2011

Så himla vackert alltså.










Piha. Nya Zeeland fortsätter att övertyga, imponera och förbluffa med sin natur. Hade det bara vart klart solsken hade ju bilderna blitt ännu finare.

I lördags for vi ett gäng ut till denna strand, som ligger på västkusten strax utanför Auckland. Vet inte om jag skrivit om det här tidigare, men Auckland är alltså en av få städer som både har en väst- och en ostkust. Ostkust: lugnt badvatten, vita stränder. Västkusten: höga vågor, undervattensströmmar och svart sand. Nordöns västkust (med Piha och Raglan i spetsen) är vart man ska bege sig om man planerar att hålla på med surfning. Vilket jag gärna hade gjort i lördags, men tydligen var vattnet lite för tufft denna dag, åtminstone för nybörjare. Typiskt. Istället tog vi det lugnt på stranden och åt lite muffins. Mums mums.


Amanda badade. Galenpanna. Jag klarade knappt att doppa fötterna - och det är ingen överdrift. 

Sedan tog vi en promenad upp på den kullen/stenen längst till höger på bild nummer två. Mycket äventyrligt och kuligt tyckte jag. "Skulle bara haft Julia att springa runt med", passerade genom skallen när jag skuttade från sten till sten. 

Vi fortsätter kanske med rapporteringen från helgen. Väl tillbaka i stan träffade jag Craig, en trevlig typ från kyrkan. Han jobbar med RWC, så han tog mig in på Queens Wharf, utan att jag behövde stå i den långa kön. Då fick jag känna mig cool. VIP liksom. Efter ett tag där så for vi tillbaka till Whangaparaoa, där vi åt en bit mat på en amerikansk restaurang. All Blacks spelade denna afton mot Frankrike, så direkt jag svalt sista tuggan for vi och såg matchen hemma hos några andra vänliga själar från kyrkan. All Blacks krossade  Frankrike, vilket var härligt att se. Frankrike tillhör nämligen de fem främsta nationerna i världen när det gäller rugby. Ser bra ut det här för de svartklädda. 

Söndag. En ny dag. Sov länge, vilket jag har tenderat att göra mycket på senaste. Jag menar, jag går sällan upp för 9:30 på morgonen, men nu börjar det bli uppemot 12-snåret. Nä, det duger inte. Söndagen spenderades i vilket fall med 5 timmars raidande tillsammans med Joel i nya favoritspelet Terraria. Mycket roligt måste jag få säga. Gudstjänsten blev i veckan utbytt mot en bio (så här på efterhand kan jag konstatera att jag hade hunnit med båda, men som vi alla vet är det så mycket enklare att vara klok efter, än före). "Crazy, stupid, love" är en film som jag rekommenderar. Ganska så amerikansk (i dess smånegativa bemärkelse), men fortfarande rolig och sevärd. Vad jag inte kan förstå är att jag missat att se sånna filmer som sista Harry Potter, Thor, Green Lantern med flera, men går och ser en film som heter "Crazy, stupid, love". Vad hände där?

Allt sammantaget känner jag mig väldigt nöjd över den här helgen. Av det faktum att jag tagit mig ut och gjort saker (vilket inte riktigt var fallet förra helgen), men fortfarande utan att spendera mycket pengar. $28 dollar kostade den här helgen allt som allt. Vilket är ruskigt bra, men ungefär vad jag har råd att spendera. Resandet i december/januari kommer att kosta skjortan, har jag börjat få klart för mig. 

Annars är det bra med mig, då det är mitt största problem just nu. Jag vill spara pengar, men samtidigt inte sitta hemma på helgerna. Och när det är ens största problem, ja, då ska man vara glad. 

söndag 11 september 2011

Opening night - RWC är igång!

Söndag eftermiddag och dags för ett blogginlägg. Inte för att jag brukar skriva blogginlägg på söndagar, men.

I fredags var det alltså invigning för rugby-VM som numera pågår för full runt om i landet. I Auckland drog man på för fullt med ett program proppat med liveband, fyrverkerier och parader. Det här skedde nere vid vattnet, och var något som mer än jag hade fått nys om. Det var mycket folk, sanna mina ord.

Att det skulle komma mycket folk märktes redan på busstationen i Albany. Här fick vi vänta i en och en halv timma på att få komma på en buss. Och då gick det ändå bussar hela tiden.

Kön till bussen ringlade sig hela vägen runt plattformen och ut på vägen där bussarna kom.  Därifrån kom den tillbaka igen till där den först började och påbörjade därmed ett andra varv.  När jag tog den här bilden hade jag just fått hoppa på en buss och kunde glatt vinka till alla som hade att se fram emot ett par timmar i kön. Minst. 
Jag hade äran att få stå framför självaste Steven Wilson i kön, sångare i Porcupine Tree, mitt favoritband. Okej, chansen är väl stor att det inte var just han, men om inte annat så stod jag framför hans dubbelgångare vilket är coolt nog. Respekt till mig.

Jag och Linn kom fram just i tid för att kunna klättra upp på taket på ett P-hus och se första punkten på kvällens program: Waka fleet arrival. En waka är den kanot maorierna använde för transport, fiske och krig.

Det var nödvändigt att ta sig upp på ett tak för att kunna se något.
Det var för mycket folk när vi kom dit halv 4.


Det var egentligen inte så himla fränt. Det var väldigt synkroniserade i sina paddelrörelser, båtarna sinsemellan. Och det var en passande start på kvällen. Men annars var det inte mycket mer än uppklädda maori-typer som paddlade lite kanot.

Efter det mötte vi upp med Line. Det här gick väldigt smidigt, till skillnad mot de andra som vi skulle träffa under kvällen. Eller, det gick ganska bra att få tag på Amanda också. Amanda är en tjej som just kommit hit till Nya Zeeland, och känner en som känner en som känner mig. Den där andra "en" är Magda, vars nya klasskamrat är bästa vän med Amanda. Som jag har förstått det. Hur som helst, det var tänkt att vi skulle träffa 3 andra, men dessa fick vi inte tag på förens kring klockan 10 på kvällen. Smsen hade nämligen svårt att ta sig fram i mängden av folk, och ringa var det knappt tal om.

Sa jag att det var mycket folk?

Det var mycket folk.
Efter lite rundvandring och koll på stora skärmen (en av 4 utplacerade bara på Quay Street), hamnade vi på BurgerFuel. Här fick jag äntligen smaka de mycket omtalade kumara fries + aioli. Kumera är en sötpotatis, och är, precis som ryktet sa, mycket goda som pommes.

När friesen och hamburgaren var svalda (och vi förgäves väntat på att våra kompanjoner skulle dyka upp) begav vi oss åter upp på taket. Klockan 8 skulle ju fyreverkerierna starta. De fyrverkerier som skulle vara de största och bästa som skjutits upp i Nya Zeelands historia. Och vilka fyrverkerier det var. De var så brada att jag till och med bjussar på inte en, utan två filmer.


Yähäää. Pretty cooool! Now wait for the grand finale!


Gillar hur de hade placerat ut fyrverkerierna runt om i staden. Gillar hur de sköt raketer från Sky Tower.


Men nu var det ju faktiskt invigning för en anledning. Rugbyn. Och kvällen till ära spelade All Blacks (Nya Zeeland, ni borde veta det vid det här laget) mot Tonga. En match som självklart visades på alla storbildsskärmar utplacerade lite här och var. I halvlek gick vi ner från taket och placerade oss vid första bästa skärm. Här hittade vi också, hör och häpna, två av våra kompanjoner! Av en slump. Av 200,000 pers som uppges ha varit i centrala Auckland denna kväll hittade vi dem, av en slump.

Nya Zeeland vann ganska enkelt med 41-10, till glädje för de flesta.
Efter matchen, när vi till slut var fulltaliga var det dags att söka upp en klubb. Bungalow 8 föll valet på denna kväll. Som att det säger er nå. Som att det säger mig nå. Hur som helst, där var jag fredagen den 9/9-2011. Fram till 1-2 någon gång, då det (efter en hemsk kebabrulle) var dags att bege sig hem. Eller rättare sagt mot Line, där jag så vänligt hade fått en sovplats denna natt.

Några timmar fick jag sova innan vi var tvungen att stiga upp. Familjen skulle nämligen iväg till Rotorua. Jag och Linn tog bussen in till stan för att upptäcka Queens Wharf och vad som finns där. Queens Wharf är där det händer. Liksom kärnan av Rugby World Cup. Queens Wharf är stället alla ville vara på under fredagkväll, men där "bara" 12.000 personer får plats, så de flesta fick stanna utanför. Queens Wharf är där en egen liten festival äger rum under rugby-VM, och där man byggt en helt ny byggnad bara för VM. Vi kom dit precis i tid. De inledde just då en sån där välkomstrutin, maori-style. En sån där ritual som de gjorde när vi skulle entra maoribyn under mariokvällen i Rotorua.

Lägg märke till den gigantiska rugbybollen. Berättar om den sen.

Det kändes lite kallt det här va?
The Cloud, byggnaden som har ploppat upp den senaste månaden, typ.
Inuti The Cloud.

Cheerleaders in the air.

Bucklan. Fast det är inte den riktiga, tror jag.
Den riktiga är tydligen mindre.
Hehehuehuee.
Vi storsade omkring bland allt som fanns att kolla på, vilket faktiskt var en hel del. Men huvudanledningen till att vi for in till stan denna dag var ju för att vi ville gå en i rugbybollen. Den gigantiska. Så vi ställde oss i kö redan innan de öppnade den, kom in, och fick de bästa platserna. Vad som pågick inne i bollen var nämligen en filmvisning. Men inte vilken filmvisning som helst. Nej, hela taket och väggarna i rugbybollen agerade filmduk. Det här ledde till att man fick lite beslutsångest vart man skulle kolla. Farmåt, bakåt uppåt? Åt sidan? Andra sidan? Denna rugbyboll har varit i Paris, London, Sydney och Tokyo, för att göra reklam för Nya Zeeland och Rugby World Cup 2011. Det var en riktigt häftig upplevelse att se filmen som spelades. Det kändes väldigt levande eftersom man kunde kolla upp och se himlen, kolla åt höger och se saker pågå där, kolla åt ett annat håll och se andra saker pågå där. Mycket bra gjort! Blev sjukt imponerad.

Inuti bollen. Vi satt i mitten. När filmen startade drogs först de virtuella persiennerna
igen  samtidigt som ljuset i lokalen sänktes. Effektfullt.
När kände att vi gjort klart Queens Wharf, och fått oss något att äta och dricka, var det dags att börja bege sig hemåt. Vi stannade till i Albany i gallerian och köpte bland annat mjukglass, men sedan var jag tvungen att säga hej då till Linn. På riktigt. Hon åker iväg till Australien imorgon, sen åker hon direkt och gör sydön, och sen åker hon hem. Så jag vet inte när jag ser henne nästa gång. Det kan liksom dröja. Sorgligt.

Idag regnar det, och vi sitter inne och ser rugbymatcher. Börjar få kläm på lite regler faktiskt, och jag ska medge att det börjat bli ganska intressant. Nu när jag kommit in i det. Är ganska fränt också när det är så nära. Matchen man ser äger rum bara 30 minuter bort, och laget man ser bor och tränar tio minuter bort. Japans landslag (som så när vann över en av favoriterna, Frankrike) bor nämligen i Gulf Harbour här ute i Whangaparaoa. Linn såg dem när hon var på gymmet. Vi mötte deras buss när vi åkte bil. Respekt.

torsdag 1 september 2011

Sjukstuga

I natt var en sån där natt som man svettas igenom. För mig alltså. Jag vaknar och upptäcker att underkläder, T-shirt, och lakan är genomblöta. Så när Tess i morse kom och knackade på dörren för att ge mig nyheten att både hon och Brendan var för sjuka för skola, och jag var tvungen att stiga upp för att vara med dem (föräldrar på väg till jobbet), kunde jag ha varit gladare. 

Nä, så farligt är det inte. De kan inte göra så mycket, och jag behöver inte göra så mycket. Mest bara vara i krokarna. Det är därför jag kan blogga.

Inte allt för länge sedan ringde skolan. Det enda barnet som tagit sig till skolan denna dag hade börjat spy. Så nu är alla hemma. Fyra sjuka i ett och samma hus.

Rena rama sjukstugan. 

Hoppas jag slipper spy.