BYM Easter Camp 2011

Så nu är jag igång i arbete igen efter långhelgen som för mig innebar läger. Ett läger som skulle komma att visa sig slå alla mina förväntningar. Ett läger som helt enkelt rockade rätt hårt.

Easter Camp nere i Hamilton, på Mystery Creek Event Center var ett storslaget sådant. Som jag sagt tidigare är det ganska mycket större än jag är van vid. 4300 deltagare gästade lägret detta år. "BYM" i rubriken står för Baptist Youth Ministries, lägret är alltså uppbyggt av ungdomsgrupper i Baptistkyrkor runt om i landet. Man kan alltså inte fara till det här lägret helt själv, utan måste tillhöra en kyrka som gemensamt åker dit. Gruppen följs sedan åt mer eller mindre under hela lägret (sitter tillsammans på möten, äter tillsammans). Det var väldigt spännande och även nervöst när jag åkte till WBC 5 på torsdag eftermiddag, eftersom jag egentligen inte kände någon som skulle dit. Hade pratat lite med några som skulle dit, men inte mer. Från WBC var vi kanske 50 som åkte, och alla där kände ju i princip varandra, förutom jag som inte kände någon. Men ensamhetskänslan försvann kanske inte helt konstigt mer och mer i och med lägret fortlöpte. Lärde känna fler och fler folk, och kände mig till slut nästan som en i gruppen. 

Men lägret ja. Mycket hände under dessa fem dagar kan jag lova! Upplägget var mer fritt än de läger jag vart på tidigare. Enda obligatoriska var morgon och kvällsmöte, däremellan kunde man hitta på vad man ville. Det var sport-turneringar som pågick, där man tävlade med sin ungdomsgrupp. Volleyboll samt fotboll på fredagen, "netball" (typ basket) och touch (rugby) på lördagen. Olika seminarier började klockan 16. Sen fanns det massor olika aktiviteter runt om på området som man kunde sysselsätta sig med. Paintball, water slide, golf, Luftlandet-inspirerade grejjer. Filmer visades, det fanns en skatepark, en byggnad för retreat, en scen där bl a talangjakt pågick under dagarna. Sen fanns "The Village" där man kunde hänga, med cafén och försäljningstält. Efter kvällsmötena var det konserter med olika band som spelade. Så ja, det fanns mycket att sysselsätta sig med om man ville på Easter Camp.

Mötena var ändå höjdpunkterna på lägret, enligt mig. Var till en början skeptisk till dem. De var inte som möten jag är van vid. Det var liksom mer power. För på mötena var det inte bara predikan och lovsång, nä här var även tävlingar/lekar, dansföreställningar och spex, vilket jag tycker hör hemma vid andra tillfällen än under själva mötet. Men jag började ändå så smått uppskatta dessa inslag i sammanhanget, och bra predikan + fantastisk lovsång vägde sedan upp det hela till en bra balans. Bäst av alla som talade var helt klart en snubbe som heter Mike Pilavachi. Var som att sitta på en stand up-show, jag satt och skrattade i ett, och i slutet kom det fram ett tydligt och bra budskap av den fantastiska berättelse han just berättat. Mycket underhållande man, som är 53 år och oskuld.

Lovsången var också som sagt fantastiskt. Nummer ett på lägret skulle jag vilja säga. Väldigt mäktigt och starkt när 4000 pers i en arena står upp och hyllar Jesus i sång. Helige Ande var mycket aktiv under hela lägret, men speciellt under sista kvällsmötet (såklart), vilket gjorde att det höll på ändå från 7 till 11.

Har inga bilder från lägret, tyvärr. Tog medvetet inte med mig någon kamera, eftersom jag inte ville riskera att få den stulen. Tält (som alla lägerdeltagare sov i) är nämligen inte så värst låsbara, och jag fick veta innan lägret att stölder av elektronikprodukter har varit ett återkommande inslag under tidigare läger. 

Nu ska jag börja dra mig mot sängen för ett avsnitt Band of Brothers, mest troligt. Var alldeles för länge sedan jag skajpade med någon av mina kära syskon. Borde åtgärdas snarast.

Vattenfall och en safari

Hej hopp!

Barnen har nu påsklov, vilket innebär annorlunda arbetstider och arbetsuppgifter för mig. Börja 11 på morgonen och sluter 5, min uppgift är egentligen bara att leka med barnen. Igår var vi och bowlade. Idag ska vi fara iväg och bada på ett badhus. Så det är chill.

www.grabone.co.nz är en mycket bra hemsida att registrera sig på om man bor i Nya Zeeland. Där har de nya erbjudanden på olika varor/tjänster varje dag i olika regioner runt om i Nya Zeeland. Erbjudandena kan röra många olika kategorier. Det kan vara extra bra pris på boende någonstans, rabatt på en speciell restaurang eller extrapris på någon aktivitet. Egentligen allt som man kan köpa på för pengar. De erbjuder mellan 50 och 90 procent rabatt. Det är en mycket bra sida när det gäller att komma med förslag på vad man kan göra på helgerna. För ett tag sedan uppmärksammade då Anna mig om att det var en deal på något så coolt som "canyoning". Jag hade ärligt ingen aning om vad det var då jag först hade det, men efter lite research kunde jag konstatera att det helt klart var något som jag skulle vilja göra. Så lördagen som gick var då jag, Anna och Nikki och gjorde detta, canyoning. Väster om Auckland finns Waitakare Rainforest med dess Blue Canyon. Blue Canyon består av 18 vattenfall, och canyoning går ut på att på olika sätt ta sig ner dessa vattenfall. Abseiling (att fira sig ner med ett rep), hopp och rutschkanor. Detta var grymt kul! Bilderna från spektaklet finner ni HÄR.

Jag drabbades dock av det kända "sista-gången-syndromet". Ni vet, sista åket i backen så händer det alltid något. Man skadar sig, kör vilse i skogen (Hanna - Jörn), eller något liknande. Nu var det sista hoppet som saken gällde. Var lite för grund där jag landade (guiden glömde att informera mig om vart det djupa var, typ), så jag landade på en sten, och såklart var det mitt redan skadade knä som fick ta smällen. Var ju ingen megagrejj, men fortfarande lite onödigt. Äventyret var ändå värt alla små skador som uppkom under dagen! Visste ni förresten att det finns rakbladsvassa växter här på Jorden? Det har jag i alla fall lärt mig nu.

Söndagen for jag och Friedi ut på val- och delfinsafari. Utan lycka dock. Explore NZ säger att det är 90 % chans att se delfin på deras safari och 75 % chans att se val. Men vi såg ingenting. Förutom ett par små pingviner. Men det var ändå en härlig tripp, trots besvikelsen. Och alla som inte får se delfin/val på deras safari får en voucher så de kan göra turen igen gratis. Man kan alltså återkomma så många gånger det krävs tills man ser något. Vilket såklart är bra, och något vi ska göra.

Vi fick inte se mycket till djur, men regnbågen, den fick vi se!

Och månen!

Imorgon åker jag iväg till lägret som jag skrivit om tidigare. Mycket spännande. De har tydligen olika teman varje år, årets tema är "Superheroes". Fantastiskt! Har därför införskaffat mig en Spindelmannen-maks i högsta kvalitet. Vad annars?

"Spiderman ska man ha, annars får det va'."

Kollar regelbundet i postlådan efter brev från Erik och farmor (eller varför inte en burk blåbärssylt?), och igår fick jag brev. Dock inte från någon jag känner, utan från Waitemata, District Health Board. Inget uppmuntrande brev direkt. Det var en räkning på $507. Så mycket kostade läkarbesöket jag gjorde för ett tag sen! Helt sjukt ju! 2500 spänn! För i princip INGENTING! För att sitta och vänta i två timmar för att sedan få en felaktig bedömning om vad som hänt med mig. Inte kul.

Nä, här kan jag inte sitta längre. Jag har ju officiellt börjat jobba. Oj, har till och med jobbat i en timme. Hoppsan.

Trädklättring och lådbilsrally

Här kommer i vanlig ordning en rapportering från helgen som gick.

Lördagen anordnade Au Pair Link en utflykt till Woodhill Forest, där det sk "Tree Adventures" finns. Det kan kort beskrivas som höghöjdsbanor. Ta sig från plattform A till plattform B, helst utan att tappa balansen. Det kan gå till på många olika sätt. Det var linbanor av olika slag, vippbrädor, vanlig balansgång på lina, monkey bars, lianer a la Tarzan med mera med mera. Riktigt roligt var det! Jag gjorde banorna 5 till och med 9 (stegrande svårighetsgrad). Nian är den svåraste och ligger på 15 meters höjd. Har tyvärr inga bilder på mig i action, tog endast ett par bilder från parkeringsplatsen när vi kom dit. Men ni får väl checka in bilderna på hemsidan som jag länkade till här ovan om ni vill kika närmre på hur banorna ser ut. 

Söndagen spenderade jag tillsammans med mina nyfunna Au Pair-vänner i staden. Centrum, liksom. Närmare bestämt Auckland Domain. Kan väl närmast beskrivas som en park med stora öppna ytor. Dagen till ära anordnade Red Bull lådbilsracing här. 

Gillar mammut-lådbilen

En mycket underhållande tävling där varje team hade sitt eget tema som präglade deras utklädnad och lådbil. Väldigt många intressanta idéer, ingen bil lik dena andra. Och då hade ändå drygt 70 bilar kört när vi lämnade området. Det gick till som så att bilarna körde en i taget nerför en backe. Vissa bilar satsade mest på att få en bra tid medans andra försökte flirta till sig bra poäng av domarna. Fina hopp och krasher belönades ofta med bra poäng. 

I Auckland Domain ligger också Auckland Museum, vilket jag också hann besöka. Tre våningar fyllda av bland annat Maori-kultur, djur och krigshistoria. Intressant och välfyllt. Där skulle man kunna bli fast i dagar om man verkligen tog sig tid att titta och läsa på allt. 

En av de sista stora krigskanoter som användes av Maorierna i strid.

Vi hittade Nemo...

...och Doris. :)

Finn ett fel. ;)

Mysigt.

Kiwifågeln som hela landet förknippas med.

Det var den gångna helgen det. En bra helg. Med undantag för att jag missade ungdomsgudstjänsten på söndagen. Det sög. 

Nästa helg väntar ännu mer äventyr. Söndag har jag en grejj inplanerad, och det är möjligt att jag även gör en frän sak på lördagen. Men det får ni läsa om nästa vecka. Hihi.

Jag har nu även skaffat planer för påsk. Ska åka iväg på läger nere i Hamilton. Ett påskläger främst för ungdomar i skolåldern (13-18 år), men det kommer vara folk där i alla åldrar som jag fattat det. Jag åker dit med WBC, och bland oss kommer det vara 4-5 andra i min ålder som åker. Vi kanske kommer få lite ledaruppgifter, så det bli prima. Ser mycket fram emot det! Lägrets hemsida:

http://www.eastercamp.co.nz/page/Home

Förra året var det 3600 ungdomar där, så det är inget litet läger direkt. Blir en ny upplevelse med ett sådant megaläger. 

Angående hemlängtan så har den lugnat ner sig. Det är helt klart bättre nu. 

Läser för tillfället "Livet jag längtar efter", av John Ortberg. En till bok som jag är jätteglad att jag tog med mig. Rekommenderas starkt!

Bajssöndagen

Oj oj oj. Känner att det kommer ut mycket negativa vibbar från mig nu senaste. Klagar på det ena och det tredje. För det fortsätter nämligen i det här inlägget. Men jag känner att jag måste få skriva av mig om vad som hände för mig på söndagkväll, för det blev som en lustig final på min fantastiska vecka.

Efter att jag kommit hem från en bra lunch på WBC var allt frid och fröjd. Såg en film och slängde i mig en baguett innan jag gjorde mig klar för att återvända till kyrkan för kvällsmötet. Lunchen med de medföljande samtalen innan hade gjort mig lite extra taggad för att fara dit. For i rätt god tid för att inte behöva svetta ihjäl mig på longboarden på min väg dit. Och så kom jag till den där backen (se tidigare inlägg). Den där grymma backen som i lätt motvind genererar den perfekta farten, så man kan ta de där stora svängarna om man vill. Backen som det oftast inte kommer några bilar körandes på, så man kan utnyttja båda körfälten och på så sätt få till den där härliga snowboardkänslan som jag ständigt är ute efter. Men också backen som skulle komma att fälla mig. För denna gången hade jag ingen lätt motvind, snarare lätt medvind. Vilket medförde att jag hade lite för hög fart  inför den kommande svängen. Jag var alltså tvungen att bromsa. De som har åkt longboard vet hur klurigt det kan vara att bromsa när det går väldigt fort. Man ska balansera på ett ben på brädan samtidigt som man stampar ner foten i backen för att reducera farten. Går det för fort när man stampar ner foten kan det vara svårt att hålla balansen, då det genererar vissa vibrationer eller vridmoment eller vad man kan säga. Och som ni säkert förstår var hålla balansen inget jag lyckades med särskilt länge i detta försök till bromsning.

Aj. Inte för att verka macho eller så, men det gjorde aldrig så värst ont. Mest i duschen efteråt. Jag hade tur som inte slog i huvudet. Nä, jag var mest bara arg på mig själv som kunde vara så klantig. Arg över att byxorna och tröjan hade gått sönder, och framför allt arg över att jag var tvungen att vända och förmodligen missa mötet. Tyckte att det kändes lite väl bad ass att dyka upp blodig med sönderrivna byxor i kyrkan. Ville dock verkligen fara dit, så efter ducsh och omplåstring frågade jag Sharron om skjuts till WBC, vilket jag fick.

Blev 40 minuter sen, men bättre sent än aldrig. Missade ändå i princip "bara" lovsångspasset i början. Mötet var som vanligt mycket bra. Det var även nattvard denna kväll, vilket tedde sig på ett litet annorlunda sätt än vad jag är van vid. Här var det ingen kö, ingen som delade ut nattvarden. Istället fick man gå och ta sig en liten plastkopp med saft/vin samt riva av en bit av vanligt vitt bröd, och gå och äta det där man ville i lugn och ro. Många gick tillbaka till bänkarna och åt och drack där, lämnade kopparna i facket på bänken framför en, där psalmböcker brukar förvaras. Efter gudstjänsten var det en som kom och plockade upp alla dessa koppar i bänkhyllan, eller vad den nu heter. Nja, jag måste säga att jag hellre håller mig till gammalt hederligt oblat och "kristi kropp för dig utgiven".

Nä, vad håller jag på med? Nu driftar jag ifrån ämnet! Det var ju elände jag skulle prata om!

Vi backar bandet till lördag kväll, då jag upptäckte att jag fått utslag/eksem kring midjan och benen. Jag smörjde med Locoid™ på vissa delar runt midjan innan jag gick och la mig, och upptäckte till min glädje att utslagen var borta morgonen därpå på det område där jag smörjt in. "Soft!" tänkte jag, "då behöver jag bara smörja på resten så är de puts väck!". Anledningen till utslagen trodde jag var sk jelly fish som hade bitit mig unde simturen lördag eftermiddag.

Vi spolar fram bandet igen till efter gudstjänsten, då jag fick skjuts hem av mycket vänlig kvinna jag träffade på WBC-lunchen. I bilen på vägen hem började mina läppar kännas underliga. Torra på nåt sätt... och... jo, fylligare. När jag kom hem och kollade mig i spegeln upptäckte jag att utslagen hade spridit sig till ansiktet, runt omkring munnen. Även underarmarna hade fått sig en räjäl dos, och det tog inte länge innan jag upptäckte hur galet snabbt det spred sig över bröstet och på ryggen. Sharron insisterade på att vi skulle fara till doktorn och kolla upp det med detsamma, just pga av att det spridit sig till ansiktet. Doktorn hade dock stängt igen för dagen, så det bar iväg till sjukhuset. Där blev det en evig väntan i väntrummet, innan jag äntligen fick en diagnos och lite piller att ta. Utslagen var tydligen en reaktion till diarrén som förföljt mig hela veckan. Fick även ett recept till nå mediciner att fara och köpa. Pillren som jag fick på sjukhuset verkade dock göra det mesta jobbet. Idag när jag vaknade var så gott som alla utslag borta, så jag behöver nog inte fara och köpa den där medicinen. Plus att vi redan har liknande medicin här hemma. Och så var det med det.

Så här såg utslagen ut. Kanske mest intressant för mamma kan jag tänka. Det här var när utslagen var påväg att försvinna, så lyckades få någon bättre bild av kalaset. För jag ska inte vara så elak och publicera en bild på min rumpa där det var som värst då jag tog bilden. ;)

Detta fick jag av doktorn. 

Nä, nu ska jag vandra iväg och försöka städa mitt rum. Försöka säger jag för att jag tänkt göra det många gånger, men det har aldrig riktigt blivit av. Men tycker det är dags nu för en dammsugning, för det blir i så fall första gången sedan jag kom hit. Så det kanske är nödvändigt. ;)

Hej med er!

Utemöblerna åker tillbaka in i förrådet

Hallå i stugan.

I natt ställde vi här borta i Nya Zeeland tillbaka klockan en timme. Sommaren lider mot sitt slut och då tar man som bekant tillbaka utemöblerna. Vilket betyder att det nu skiljer bara 10 timmar mellan Sverige och Nya Zeeland. Ingen hit. För vill jag nu prata med någon av er på Skype så måste jag nu alltså stiga upp två timmar tidigare än innan! Annars har ni väl gått och lagt er. Bajspotta.

Jag ska alldeles strax bege mig iväg till en lunch på WBC (Whangaparaoa Baptist Church). En lunch som jag som ny där blev inbjuden på för att träffa prästerna och annat folk som jobbar där, samt få höra mer om deras vision och vad dom gör, osv. Ikväll återvänder jag dit för ungdomsgudstjänst. Jag var på ungdomsgudstjänsten förra söndagen vilket var bra. Var väldigt många som kom fram och hälsade och började prata med mig bara för att de såg att jag var ny där. Man blir verkligen välkomnad där, det är då ett som är säkert! Mötet var också bra ska jag kanske tillägga.

Annars så är den här "down-perioden" inte borta ännu. Saknar er därhemma och har börjat känna mig rätt ensam här borta. Allt är inte pest, men två månader känns så lite när jag tänker på hur länge det är kvar. Känns som att jag har varit här längre än i två månader. Och tiden går så sakta nu! Kanske är kulturkrocken som slagit in på riktigt. Är väl bara att vänta på att det vänder antar jag.

Nu ska jag longboarda iväg till kyrkan. Tar ca 20 min. Kan ju säga att jag lokaliserat de bästa longboardbackarna i närheten, och jag har en klar topp 3 lista. På vägen till WBC får jag ta kanske den bästa av dem alla. Yay!

Man ska uppskatta de små sakerna här i livet, var det inte så? :)