Besök i staden som luktar skit - Rotorua

Nu har hela veckan snart gått, och jag har fortfarande inte avlagt rapporten för förra helgen. Illa! Men här kommer den i alla fall!

Tidigt lördag morgon bar det alltså iväg med bil till Rotorua. I bilen satt jag, Yvonne, Linn, Tina, och Theresa (som dock numera går under namnet Tuff-Tuff). Vi kom fram mitt på dagen, och välkomnades av den karakteristiska Rotorua-lukten. Ägglukten, som jag tidigare stött på uppe på Tongariro, vid Emerald Lakes. Lukten kommer från svavelhaltiga källor som finns i området. 

Efter inhandlande av mat för helgen på Pack N' Save checkade vi in på vandrarhemmet som vi skulle bo på över helgen - Cactus Jack. Ett vandrarhem som inte bara var billigt ($18/natt) utan också erbjöd rabatter och extrapriser på aktiviteter runt om i Rotorua. Mycket fint. När vi kommit till rätta gällde det då att komma fram till något som vi kunde sysselsätta oss med under dagen. Vi hade vissa tankar om vad vi ville göra, men inget skrivet i sten. Vi fick då nys om att några andra typer som bodde där på vandrarhemmet ville fara iväg på en tur till en varm källa. En kvällstur iväg till en flod där varmvatten rinner fram på vissa ställen. Ju fler som for, desto billigare skulle det bli. Så vi hakade på där, och tog oss ett litet kvällsdopp. Det var faktiskt riktigt mysigt, att sitta där i det 30 grader varma vattnet, med levande ljus runt omkring, och bara ta det lugnt. Har inga bilder härifrån dock. 

Söndag var det tänkt att jag, Linn och Tuff-Tuff skulle forsränna. Cactus Jack hade ett mycket bra erbjudande på det (ca 40 %), som vi bara inte kunde säga nej till. Men pga av att det hade regnat så mycket de senaste dagarna var floden som vi skulle åka i avstängd. Tråkigt! Istället tog vi och vandrade runt i staden, där det denna dag hölls marknad. Gick ner till Lake Rotorua för lite photo session. 

Gick till informationscentret för att få lite information. Personligen visste jag precis vad jag ville göra denna dag, men det var ingen annan än jag som ville göra dessa häftiga saker som jag gav som förslag. Tråkmånsar. Vi tog istället bilen till The Redwoods Whakarewarewa Forest, där dessa megaträd (Californian Costal Redwoods) finns. Dagen till ära hölls det tydligen någon slags löpar- /cykeltävling här. Vi tog och vandrade runt i skogen, och njöt av naturens skönhet. 

Efter rundvandringen for vi vidare till sjöarna "Green Lake" och "Blue Lake". Tydligen lät det intressant. Detta är då Green Lake:

Coolish när solen kom fram sådär. Hur som helst. Vi hade fortfarande tid att spendera innan vi var tvungen att bege oss iväg till våran planerade kvällsaktivitet. Därför blev det ännu mer sightseeing. Tillbaka in mot staden, och vidare mot museet. Museet är ett gammalt sjukhus, och en väldigt ståtlig byggnad i mitt tycke. 

Runt omkring museet (och egentligen överallt i hela Rotorua) finner man en massa rykande mark och kokande lerpölar. Dessa ting ville vi också kika på.

Vad var då denna kvällsaktivitet jag nämnde? Jo, som jag skrev i föregående inlägg är Rotorua känd för den Marori-kulturen som präglar staden. Det fnns många olika ställen man kan besöka, aktiviteter man kan göra för att få vara lite kulturell. Och jag tycker det är något som man borde göra medan man är här, att få lite mer insikt om landets historia och urbefolkning. Vi åkte därför iväg på en kvällstur till en maori-by. Denna tur, som enligt personalen på Cactus Jack skulle vara den bästa av alla som fanns att välja, var en populär sådan. Det var säkert uppemot 80 turister som gjorde denna kvällstur. I var och en av de fyra bussar som gick ut till byn, valdes det ut en ledare. Dessa fick agera stamhövding för oss andra under resten av kvällen. Under ankomsten får ingen gå in i själva byn förens "Powhiri" (det formella välkomnandet) har spelats upp, av folket som "bor" i byn. Då man anländer till dessa heliga platser är det nämligen sedvanligt för värdstammen att sända ut en utmaning för fred. De lägger ut en pinne på marken, plockas denna upp av de stammar som kommer in till byn, betyder det att man kommer i fred. Gör man det inte, ja, då är det krig som gäller. 

Nej, dessa typer hade vi vitingar ingen lust att gå i krig med, så en av våra ledare plockade som tur var upp pinnen, och vi blev inbjudna till byn. Här fick man gå runt mellan hyddorna, där människorna där berättade om olika delar i deras liv/kultur. Om deras hantverk, jakt, smidighetsövningar, instrument med mera. 

Här stannade vi dock inte länge, utan blev snabbt tillkallade av värdstammens hövding att gå vidare. Vi fick se hur det går till när de tillagar "Hangin", middagen. Den ligger på heta stenar under jorden i 3-4 timmar, innan den tas upp för servering. 

När vi fått kika på detta, fördes vi vidare till deras möteshus, "Wharenui". Här bjöds det på show. Dans och sång a la maori. Mycket talngfullt folk, de har verkligen rytmen i blodet! Häftigt var det.

Efter showen var det äntligen dags för den efterlängtade middagen, som inte var annat än underbar. Buffé som heter duga, och så en magisk efterrätt på det (det var det där jag pratade om mamma). Det var annat än den fattigmansmat som vi ätit innan denna helg, dvs pasta och sallad. Mumma.

Över då till måndagen, då vi besökte Wai-O-Tapo - Thermal Wonderland. Citerar foldern som vi fick: "Covering some 18 sq.km, with the volcanic dome of Maungakakaramea (Rainbow Mountaian) at its nothern boundary, the area is literally covert with collapsed craters, cold and boiling pools of mud, water and steaming fumaroles." Man fick helt enkelt vandra omkring i en otroligt häftig miljö, med landskap som man inte hittar på många andra ställen. Marken var grön, orange, lila, vit, gul, rödbrun och svart, helt beroende på vilka mineraler som fanns i marken. Lite bilder får väl helt enkelt tala sitt tydliga språk. Tyvärr dog batteriet på kameran inte långt efter att vi äntrat parken, så det är en helt drös "attraktioner" jag inte fick med på bild. Den häftigaste kanske var "Devil's Bath", en knallgrön, limegrön, liten sjö. 

Jo, och så fick vi ju se Lady Knox-gejsern få utbrott också. 

Cooooooooolt!

Med det sagt så var rapporten för denna gång över. Efter Wai-O-Tapo for vi nämligen hem, så det blev inte mycket mer spännande än så. 

Kul att ni läste! 

//Robert