Opening night - RWC är igång!

Söndag eftermiddag och dags för ett blogginlägg. Inte för att jag brukar skriva blogginlägg på söndagar, men.

I fredags var det alltså invigning för rugby-VM som numera pågår för full runt om i landet. I Auckland drog man på för fullt med ett program proppat med liveband, fyrverkerier och parader. Det här skedde nere vid vattnet, och var något som mer än jag hade fått nys om. Det var mycket folk, sanna mina ord.

Att det skulle komma mycket folk märktes redan på busstationen i Albany. Här fick vi vänta i en och en halv timma på att få komma på en buss. Och då gick det ändå bussar hela tiden.

Kön till bussen ringlade sig hela vägen runt plattformen och ut på vägen där bussarna kom.  Därifrån kom den tillbaka igen till där den först började och påbörjade därmed ett andra varv.  När jag tog den här bilden hade jag just fått hoppa på en buss och kunde glatt vinka till alla som hade att se fram emot ett par timmar i kön. Minst. 

Jag hade äran att få stå framför självaste Steven Wilson i kön, sångare i Porcupine Tree, mitt favoritband. Okej, chansen är väl stor att det inte var just han, men om inte annat så stod jag framför hans dubbelgångare vilket är coolt nog. Respekt till mig.

Jag och Linn kom fram just i tid för att kunna klättra upp på taket på ett P-hus och se första punkten på kvällens program: Waka fleet arrival. En waka är den kanot maorierna använde för transport, fiske och krig.

Det var nödvändigt att ta sig upp på ett tak för att kunna se något.
Det var för mycket folk när vi kom dit halv 4.

Det var egentligen inte så himla fränt. Det var väldigt synkroniserade i sina paddelrörelser, båtarna sinsemellan. Och det var en passande start på kvällen. Men annars var det inte mycket mer än uppklädda maori-typer som paddlade lite kanot.

Efter det mötte vi upp med Line. Det här gick väldigt smidigt, till skillnad mot de andra som vi skulle träffa under kvällen. Eller, det gick ganska bra att få tag på Amanda också. Amanda är en tjej som just kommit hit till Nya Zeeland, och känner en som känner en som känner mig. Den där andra "en" är Magda, vars nya klasskamrat är bästa vän med Amanda. Som jag har förstått det. Hur som helst, det var tänkt att vi skulle träffa 3 andra, men dessa fick vi inte tag på förens kring klockan 10 på kvällen. Smsen hade nämligen svårt att ta sig fram i mängden av folk, och ringa var det knappt tal om.

Sa jag att det var mycket folk?

Det var mycket folk.

Efter lite rundvandring och koll på stora skärmen (en av 4 utplacerade bara på Quay Street), hamnade vi på BurgerFuel. Här fick jag äntligen smaka de mycket omtalade kumara fries + aioli. Kumera är en sötpotatis, och är, precis som ryktet sa, mycket goda som pommes.

När friesen och hamburgaren var svalda (och vi förgäves väntat på att våra kompanjoner skulle dyka upp) begav vi oss åter upp på taket. Klockan 8 skulle ju fyreverkerierna starta. De fyrverkerier som skulle vara de största och bästa som skjutits upp i Nya Zeelands historia. Och vilka fyrverkerier det var. De var så brada att jag till och med bjussar på inte en, utan två filmer.

Yähäää. Pretty cooool! Now wait for the grand finale!

Gillar hur de hade placerat ut fyrverkerierna runt om i staden. Gillar hur de sköt raketer från Sky Tower.

Men nu var det ju faktiskt invigning för en anledning. Rugbyn. Och kvällen till ära spelade All Blacks (Nya Zeeland, ni borde veta det vid det här laget) mot Tonga. En match som självklart visades på alla storbildsskärmar utplacerade lite här och var. I halvlek gick vi ner från taket och placerade oss vid första bästa skärm. Här hittade vi också, hör och häpna, två av våra kompanjoner! Av en slump. Av 200,000 pers som uppges ha varit i centrala Auckland denna kväll hittade vi dem, av en slump.

Nya Zeeland vann ganska enkelt med 41-10, till glädje för de flesta.

Efter matchen, när vi till slut var fulltaliga var det dags att söka upp en klubb. Bungalow 8 föll valet på denna kväll. Som att det säger er nå. Som att det säger mig nå. Hur som helst, där var jag fredagen den 9/9-2011. Fram till 1-2 någon gång, då det (efter en hemsk kebabrulle) var dags att bege sig hem. Eller rättare sagt mot Line, där jag så vänligt hade fått en sovplats denna natt.

Några timmar fick jag sova innan vi var tvungen att stiga upp. Familjen skulle nämligen iväg till Rotorua. Jag och Linn tog bussen in till stan för att upptäcka Queens Wharf och vad som finns där. Queens Wharf är där det händer. Liksom kärnan av Rugby World Cup. Queens Wharf är stället alla ville vara på under fredagkväll, men där "bara" 12.000 personer får plats, så de flesta fick stanna utanför. Queens Wharf är där en egen liten festival äger rum under rugby-VM, och där man byggt en helt ny byggnad bara för VM. Vi kom dit precis i tid. De inledde just då en sån där välkomstrutin, maori-style. En sån där ritual som de gjorde när vi skulle entra maoribyn under mariokvällen i Rotorua.

Lägg märke till den gigantiska rugbybollen. Berättar om den sen.

Det kändes lite kallt det här va?

The Cloud, byggnaden som har ploppat upp den senaste månaden, typ.

Inuti The Cloud.

Cheerleaders in the air.

Bucklan. Fast det är inte den riktiga, tror jag.
Den riktiga är tydligen mindre.

Hehehuehuee.

Vi storsade omkring bland allt som fanns att kolla på, vilket faktiskt var en hel del. Men huvudanledningen till att vi for in till stan denna dag var ju för att vi ville gå en i rugbybollen. Den gigantiska. Så vi ställde oss i kö redan innan de öppnade den, kom in, och fick de bästa platserna. Vad som pågick inne i bollen var nämligen en filmvisning. Men inte vilken filmvisning som helst. Nej, hela taket och väggarna i rugbybollen agerade filmduk. Det här ledde till att man fick lite beslutsångest vart man skulle kolla. Farmåt, bakåt uppåt? Åt sidan? Andra sidan? Denna rugbyboll har varit i Paris, London, Sydney och Tokyo, för att göra reklam för Nya Zeeland och Rugby World Cup 2011. Det var en riktigt häftig upplevelse att se filmen som spelades. Det kändes väldigt levande eftersom man kunde kolla upp och se himlen, kolla åt höger och se saker pågå där, kolla åt ett annat håll och se andra saker pågå där. Mycket bra gjort! Blev sjukt imponerad.

Inuti bollen. Vi satt i mitten. När filmen startade drogs först de virtuella persiennerna
igen  samtidigt som ljuset i lokalen sänktes. Effektfullt.

När kände att vi gjort klart Queens Wharf, och fått oss något att äta och dricka, var det dags att börja bege sig hemåt. Vi stannade till i Albany i gallerian och köpte bland annat mjukglass, men sedan var jag tvungen att säga hej då till Linn. På riktigt. Hon åker iväg till Australien imorgon, sen åker hon direkt och gör sydön, och sen åker hon hem. Så jag vet inte när jag ser henne nästa gång. Det kan liksom dröja. Sorgligt.

Idag regnar det, och vi sitter inne och ser rugbymatcher. Börjar få kläm på lite regler faktiskt, och jag ska medge att det börjat bli ganska intressant. Nu när jag kommit in i det. Är ganska fränt också när det är så nära. Matchen man ser äger rum bara 30 minuter bort, och laget man ser bor och tränar tio minuter bort. Japans landslag (som så när vann över en av favoriterna, Frankrike) bor nämligen i Gulf Harbour här ute i Whangaparaoa. Linn såg dem när hon var på gymmet. Vi mötte deras buss när vi åkte bil. Respekt.