All Blacks vs Wallabies, live @ Eden Park

Jag känner inte alls för att blogga nu. Känns mest dryg måste jag säga. Men, vill ändå så gärna hålla igång bloggen, för jag vet att jag kommer vilja kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjort här i Nya Zeeland i framtiden. Så därför skriver jag. Och sen är det ju en bonus att ni andra kan få läsa också. ;) Hehe. Nädå. Jag hoppas att det faktum att jag skriver är uppskattat, annars känns det lite halvt bortkastat.

Fredagen den trettonde är en otursdag, som alla vet. Vilken himla tur då att det inte var den trettonde förra fredagen! Inte för någon speciell orsak, men man vill ju inte ha otur heller. Dagen spenderades i vanlig ordning med jobb och slit fram till efter halv 8. Därefter for jag och Linn till Line (Danmark), som vi gjort skidtrippen tillsammans med. Efter denna tripp hade det nämligen blivit kvar några öl som behövdes dricka upp. Det tyckte vi var en bra orsak till att träffas. Grejjen är ju den att jag har börjat kunna uppskatta öl, hur omöjligt det än låter. Och en fredagskväll är man så trött ändå att man inte orkar göra annat än att sitta ner och ta det lugnt. Det blev en gemytlig afton med spel, dansk dipp, holländsk lakrits och såklart den tyska ölen. Vi lyckades även byta bilder från skidturen, så därför kan jag nu bjuda på några fina bilder från backen.

Det blev en övernattning hos Line, med en god frukost morgonen därpå. För mig bar det sedan iväg mot Devonport. Det blev ingen lyckad färd kan jag säga. Utebliven buss resulterade i att jag tog en buss som tog världens omväg. Detta resulterade i att jag precis inte hann ta nästa buss, som skulle ta mig från Takapuna till Devonport. När jag steg av bussen såg jag min andra buss fara. Kul. Var bara att vänta på nästa buss. I kylan. Till råga på allt var den också försenad. Återigen så är det en väldans synd om mig. 

Om jag inte har poängterat det förut - Devonport är ett mycket mycket fint ställe där jag gärna skulle vilja bo! Här träffade jag i alla fall Isabell för en sushimiddag. Sushi är gott. Sedan färjan över till city, sedan tåg till Kingsland och Eden Park. Tågen i Auckland är verkligen världssämst. Det är som att det är halvblinda gamla gummor som kör tågen, så sakta går det faktiskt. Väl framme var det hur som helst dags för helgens huvudnummer, Tri-Nations-matchen mellan All Blacks och Quantas Wallabies. Alltså Nya Zeeland och Australien. Konkurrenterna. Tippade finalisterna i kommande världsmästerskapen. En bra match alltså, även om det inte är World Cup som börjar här i september. Kände att jag hellre ville se denna än någon av matcherna under världsmästerskapen, då biljetterna till de matcherna kostar ganska mycket mer. $80 istället för $250, minst.

Det här var en utflykt anordnad av Au Pair Link, så innan matchen mötte jag upp med övriga Au Pairer som valt att kika på matchen, samt två av de som jobbar för Au Pair Link. Blev ansiktsmålade, försedda med flaggor, och posade lite med denna figur innan vi tog oss in i stadium och vidare till våra platser.

Mäktig känsla när man kom upp för trappan och blickade ut över hela arenan. Har egentligen aldrig varit på en sådan stor arena tidigare, skulle vara under invigningen till Gothia Cup möjligtvis då. 

Det blev en riktigt bra match. All Blacks krossade de gula Australiensarna med 30-14. Jubel!

"Yeeeesssssssssssssssssssss!"
Måste säga det att vi satt  (lyckligtvis) på den sektion där
det var som minst folk. Ser lite glest ut, men det tackar jag
för då det fortfarande var så gott som fullsatt och riktigt bra tryck.

Efter matchen skulle jag träffa Christin, som också varit på matchen men inte tilsammans med oss från Au Pair Link. Men till min stora förtret upptäcker jag, efter att jag sprungit iväg från gruppen, att batteriet till mobilen min har tagit slut. Hur ska jag hitta henne bland 50.000 pers!? Folk bara myllrar ut från stadium och ner för stadens gator. Vi hade bestämt en ungefärlig mötesplats, men det var innan vi visste hur det såg ut där borta. Det var bara till att ställa sig så högt upp man kunde komma, så att alla som passerade omöjligt kunde missa mig. Jag stod där ett bra tag och funderade, hur gjorde man egentligen på den tiden då mobiler inte fanns i världen? En bön och tio, femton minuter hittade vi alla fall varandra. Lättnaden var stor.

Sedan gällde ville vi gärna ta oss därifrån och tillbaka mot centrum. Det var vi inte ensamma om. Tåg och bussar gick med fem minuters mellanrum till destinationen, men fortfarande tog det en timma att förlytta oss tre tågstationer bort. Kan bara föreställa mig hur det kommer bli under världsmästerskapen... 'Kaos' är helt plötsligt inte ett tillräckligt starkt uttryck.

Den blev en lång natt ute på stadens klubbar och gator. En bra natt, där jag träffade mycket folk, både nytt och gammalt. Jag träffade bland andra Bernad och Bernad, båda Au Pairer i Auckland från Tyskland! När jag sedan träffade en tredje Au Pair som var av manligt kön, Florian, trodde jag att jag drömde. Hur var detta möjligt? Au Pair-killar som bor kring Auckland brukar man nämligen höra talas om, speciellt om de är inom Au Pair Link. Men dessa kom som från ingenstans.

Två trevliga engelsmän och en galen svensk. :)

Inte förens vid 5-tiden på morgonen tog vi taxin till Isabells place i Devonport. De sista timmarna spenderade jag dock med att ensamt filosofera i soffan. Så roligt är det inte att skutta runt på dansgolvet, även om det är salsamusik som dånar ut från högtalarna. Blir liksom lite hjärndött efter ett tag, om du frågar mig. Eller hur man nu ska uttrycka det. Lite grimaser hann jag också med att träna på, där i den där behagliga soffan.

Fyra, fem timmars sömn är inte tillräckligt. Det ska ni veta, kära läsare. Söndagen den 7/8-2011, blev en trött söndag för min del. Som tur var fick jag även denna dag äta en god frukost, denna gång på ett café. Ännu en  missad buss och lite sightseeing i fina Devonport senare, for jag slutligen hem till Whangaparaoa. Här kan man tro att jag sätter punkt för bloggandet denna gång, men så är inte fallet. Tänkte berätta lite om vad som hände på kyrkan samma kväll nämligen.

Jag träffade en svenska! Inte jättespektakulärt kanske, då jag träffat dessa typer många gånger tidigare under min vistelse i NZ. Men inom kyrkans väggar är det inte alls vanligt. Agnes är 17 år och har varit här i tre veckor. Utbytesstudent. Hon var i samma sits som jag var förut när jag först kom till kyrkan, kände ingen. Så det var roligt att få "ta emot" henne, och kanske kunna göra första vistelsen i kyrkan här lite mera trygg. Kul att hon också är EFS:are och varit på Livskraft. :) Som konstaterat är: världen är liten.