Klagovisan

Jag personligen är av den åsikten att det inte är speciellt nödvändigt att klaga. Det finns alltid saker att klaga på, men samtidigt finns det så mycket att vara glad och tacksam för. Väger man då klagandet mot glädjen, känns det som att det faller sig rätt självklart att det är roligare att hålla på med det andra än det första. Det är trevligare för alla om man är glad och nöjd. Alltså - sluta klaga och var nöjd. Är inte det enkel slutsats att komma fram till?

Tyvärr faller det sig som så att jag själv är en person som finner det nödvändigt att få klaga ibland. Jag måste få ur mig det. Folk måste veta alla plågor jag dras med i vardagen, så att folk kan få tycka synd om mig!
Så mina damer och herrar, här kommer den: klagovisan.

Jag känner att jag har fått nog. Det får liksom räcka nu. Jag är less på detta lidande. Det måste få ett slut.

Jag har löss i sängen.

Jag har löss i sängen, och haft det under hela tiden jag varit här. Det är i alla fall vad jag tror att det är. Varje natt blir jag biten, vaknar upp, och kliar mig själv blodig. Det hela är dock ett mysterium, för jag blir bara biten runt fotlederna. Väldigt mystiskt.

Nya lakan, dammsugad säng. Men det har inte hjälpt. Dessa myggbettsliknande utslag ploppar fortfarande upp gång på gång runt fotlederna. Något har tagit sig en bit upp på benet, men that's it. Usch, 10 månader (shit, jag har nästan vart här i 10 månader!) med lössbett är inget jag vill rekommendera.

Sådär, nu har jag fått klaga. Go ahead - tyck synd om mig.

BEVIS!