Tongariro Crossing

Åh hej. Jag gruvar mig för att trycka på "Nytt inlägg"-knappen här på bloggen. Har nämligen väldigt många bilder att visa för er, och jag vet hur länge det tar att göra ett inlägg med många bilder. Nämligen JÄTTELÄNGE.

Jag har alltså i helgen bilat ner till Tongariro, en by ca 5 timmars bilfärd söder om Auckland. Här kan man vandra över berget Mt. Tongariro, en vandring som har blivit rankad som en av de 10 bästa vandringar man kan göra i världen. När jag först fick höra om den här vandringen blev jag sjukt sugen på att göra den, och alla som jag pratat med som har gjort den har bara överöst den med lovord! Så förväntningarna var verkligen skyhöga (hehe, omedveten ordvits!) när vi lördagmorgon klockan kvart i 7 åkte med bussen från campingplatsen till startpunkten på vandringen. Med mig hade jag (förutom all packning) de tre pöjkar jag spenderade förra helgen med.

Jag har som sagt en hel drös med bilder som jag vill visa. Men jag kommer inte orka lägga upp alla som jag vill, det tar alldeles för länge. Några kommer i alla fall här.

Blickar bakåt, första delen av vandringen. Som ni ser så var det många som ville bestiga Tongariro denna dag.

Blickar framåt. Vädret var inte det bästa. Lite småregn i luften.

Uppåt ska vi. In i molnen...

Uppe på platten. Har här passerat South Crater. Sikten var verkligen kass, men tyckte det gav en rätt cool effekt här! Som hämtat från en film. :D

När jag ett par sekunder senare tittade upp från kameradisplayen såg marken helt plötsligt ut såhär!

Sedan bar det uppåt igen, och vinden här var galet stark! Hade var kul att se utsikten här, då vi nästen hade nått banans högsta punkt, men vädret tillät inte det.. :(

Här har vi passerat högsta punkten och är på väg ner, glidandes på halkiga underlaget.

Det börjar klarna samtidigt som en dålig lukt slår emot oss. Det är Emerald Lakes!
(Angående lukten, tänk en hemsk äggprutt. Kommer tydligen ifrån mineralerna i stenarna vid sjön, eller nåt sånt.)

Halleluja! Det började klarna på riktigt!!! 

Till och med solen kom fram! Varpå denna utsikt blev synlig! Helt otroligt! Euforin var hos mig total.

Blue Lake.

Central Crater.

Vägen snirklade sig ner till denna stuga. Från stugan ner till parkeringsplatsen är det ca 2 timmar.

Terrängen var färgglad på sina ställen! :) 

Stigen/vägen som man gick efter var nästan för bra. Var aldrig blött där man gick då de hade avränningsmockajänger, och oftast var underlaget jämt och fint. 

Sedan bar det ner i växtligheten. Nu var det bara 3 km kvar av de totalt 19.

Vatten!

Robert!

Vattenfall!

Framme!! Vandringen tog oss 7 och en halv timme, och då tog vi det rätt lugnt. Pauser här och där, vissa längre än andra. Några tjejer som vi träffade under vandringen gjorde den på 4 och en halv timme! För att sedan vänta på bussen vid parkeringsplatsen i 2 och en halv timme. Sjukt ju. Man vill ju njuta medan man är där uppe!

Mot kvällskvisten på stället vi campade på. 

Okej, nu blev det ju rätt många bilder ändå. Men då hade jag ändå 166 bilder från helgen att välja bland, så mycket har jag ju fått skippa. 

Hur som helst så kan jag bara instämma med de lovord jag hört från andra angående denna vandring. Den var verkligen fantastisk. Lagom lång/tuff, varierande, och med otrolig natur runt omkring en. Mina vandringskamrater var märkligt nog inte av samma åsikt. De tyckte den var sådär. Tyskar... Jag säger bara det.

Idag när jag vaknade kände jag hemlängtan. Vet inte varför, men känslan fanns där direkt då jag öppnade ögonen. Inte jättestark, men lite mer än vanligt. Jag hoppas att det bara är en tillfällig down peak, för jag antar att alla har sina ups and downs när det gäller hemlängtan. Det går väl i perioder, det där.

Det var allt för den här gången/den här veckan! (Verkar ju som att jag gör ganska precis ett inlägg per vecka). 

Over and out!

//Robert

Bild från en utsiktsplats på vägen hem från Tongariro.