Bajssöndagen

Oj oj oj. Känner att det kommer ut mycket negativa vibbar från mig nu senaste. Klagar på det ena och det tredje. För det fortsätter nämligen i det här inlägget. Men jag känner att jag måste få skriva av mig om vad som hände för mig på söndagkväll, för det blev som en lustig final på min fantastiska vecka.

Efter att jag kommit hem från en bra lunch på WBC var allt frid och fröjd. Såg en film och slängde i mig en baguett innan jag gjorde mig klar för att återvända till kyrkan för kvällsmötet. Lunchen med de medföljande samtalen innan hade gjort mig lite extra taggad för att fara dit. For i rätt god tid för att inte behöva svetta ihjäl mig på longboarden på min väg dit. Och så kom jag till den där backen (se tidigare inlägg). Den där grymma backen som i lätt motvind genererar den perfekta farten, så man kan ta de där stora svängarna om man vill. Backen som det oftast inte kommer några bilar körandes på, så man kan utnyttja båda körfälten och på så sätt få till den där härliga snowboardkänslan som jag ständigt är ute efter. Men också backen som skulle komma att fälla mig. För denna gången hade jag ingen lätt motvind, snarare lätt medvind. Vilket medförde att jag hade lite för hög fart  inför den kommande svängen. Jag var alltså tvungen att bromsa. De som har åkt longboard vet hur klurigt det kan vara att bromsa när det går väldigt fort. Man ska balansera på ett ben på brädan samtidigt som man stampar ner foten i backen för att reducera farten. Går det för fort när man stampar ner foten kan det vara svårt att hålla balansen, då det genererar vissa vibrationer eller vridmoment eller vad man kan säga. Och som ni säkert förstår var hålla balansen inget jag lyckades med särskilt länge i detta försök till bromsning.

Aj. Inte för att verka macho eller så, men det gjorde aldrig så värst ont. Mest i duschen efteråt. Jag hade tur som inte slog i huvudet. Nä, jag var mest bara arg på mig själv som kunde vara så klantig. Arg över att byxorna och tröjan hade gått sönder, och framför allt arg över att jag var tvungen att vända och förmodligen missa mötet. Tyckte att det kändes lite väl bad ass att dyka upp blodig med sönderrivna byxor i kyrkan. Ville dock verkligen fara dit, så efter ducsh och omplåstring frågade jag Sharron om skjuts till WBC, vilket jag fick.

Blev 40 minuter sen, men bättre sent än aldrig. Missade ändå i princip "bara" lovsångspasset i början. Mötet var som vanligt mycket bra. Det var även nattvard denna kväll, vilket tedde sig på ett litet annorlunda sätt än vad jag är van vid. Här var det ingen kö, ingen som delade ut nattvarden. Istället fick man gå och ta sig en liten plastkopp med saft/vin samt riva av en bit av vanligt vitt bröd, och gå och äta det där man ville i lugn och ro. Många gick tillbaka till bänkarna och åt och drack där, lämnade kopparna i facket på bänken framför en, där psalmböcker brukar förvaras. Efter gudstjänsten var det en som kom och plockade upp alla dessa koppar i bänkhyllan, eller vad den nu heter. Nja, jag måste säga att jag hellre håller mig till gammalt hederligt oblat och "kristi kropp för dig utgiven".

Nä, vad håller jag på med? Nu driftar jag ifrån ämnet! Det var ju elände jag skulle prata om!

Vi backar bandet till lördag kväll, då jag upptäckte att jag fått utslag/eksem kring midjan och benen. Jag smörjde med Locoid™ på vissa delar runt midjan innan jag gick och la mig, och upptäckte till min glädje att utslagen var borta morgonen därpå på det område där jag smörjt in. "Soft!" tänkte jag, "då behöver jag bara smörja på resten så är de puts väck!". Anledningen till utslagen trodde jag var sk jelly fish som hade bitit mig unde simturen lördag eftermiddag.

Vi spolar fram bandet igen till efter gudstjänsten, då jag fick skjuts hem av mycket vänlig kvinna jag träffade på WBC-lunchen. I bilen på vägen hem började mina läppar kännas underliga. Torra på nåt sätt... och... jo, fylligare. När jag kom hem och kollade mig i spegeln upptäckte jag att utslagen hade spridit sig till ansiktet, runt omkring munnen. Även underarmarna hade fått sig en räjäl dos, och det tog inte länge innan jag upptäckte hur galet snabbt det spred sig över bröstet och på ryggen. Sharron insisterade på att vi skulle fara till doktorn och kolla upp det med detsamma, just pga av att det spridit sig till ansiktet. Doktorn hade dock stängt igen för dagen, så det bar iväg till sjukhuset. Där blev det en evig väntan i väntrummet, innan jag äntligen fick en diagnos och lite piller att ta. Utslagen var tydligen en reaktion till diarrén som förföljt mig hela veckan. Fick även ett recept till nå mediciner att fara och köpa. Pillren som jag fick på sjukhuset verkade dock göra det mesta jobbet. Idag när jag vaknade var så gott som alla utslag borta, så jag behöver nog inte fara och köpa den där medicinen. Plus att vi redan har liknande medicin här hemma. Och så var det med det.

Så här såg utslagen ut. Kanske mest intressant för mamma kan jag tänka. Det här var när utslagen var påväg att försvinna, så lyckades få någon bättre bild av kalaset. För jag ska inte vara så elak och publicera en bild på min rumpa där det var som värst då jag tog bilden. ;)

Detta fick jag av doktorn. 

Nä, nu ska jag vandra iväg och försöka städa mitt rum. Försöka säger jag för att jag tänkt göra det många gånger, men det har aldrig riktigt blivit av. Men tycker det är dags nu för en dammsugning, för det blir i så fall första gången sedan jag kom hit. Så det kanske är nödvändigt. ;)

Hej med er!