Lokaflaskans undergång

Min trotjänare har gjort sitt. Denna kväll, den 5 juli 2011, har min kompanjon gått in i andra livet. Sorgligt men sant.

Bandet mellan oss började i januari detta år. Jag packade för att fara på en resa till Nya Zeeland, och jag tänkte att det kunde vara bra att ha en vattenflaska på resan. Idiotiskt tänkt egentligen då man inte får ta in mycket vätska genom säkerhetskontrollen, men det tänkte jag inte på då. Så jag gick och letade bland flask-återvinningen hemma på Gyllengårdsvägen 43, för att få tag på en lämplig bringare som kunde tillfredsställa mina behov. Och där låg den, helt orörd (nåja) och fin. Lokaflaskan. Den var perfekt. Den åkte genast ned i ryggsäcken som jag skulle komma att använda som handbagage.

Sedan dess har vi följts åt. Jag använde den inte under själva resan (som sagt, vätska är big NO NO på flygplan), men jag valde att spara den. Som ett minne från Sverige. För att komma ihåg min nationalitet. Vi fäste oss vid varandra, och sedan dess har vi gjort fantastiska äventyr tillsammans. Bestigit berg. Besökt andra städer. Åkt båt. Av alla vänner jag haft här i Nya Zeeland har alltid den varit mest trofast.

Men inte alla ting här på jorden lever lika länge som Gandalf. Även Lokaflaskor åldras. Loka Likes Africa slets mer och mer, och för ett par veckor sedan föll etiketten bort. Jag förstod direkt att det var ett dåligt tecken, men försökte hålla minen för dess egen skull. Och nu ikväll, på fotbollsträningen, hände det. Loka Likes Africa kunde inte hålla ut längre, och dess livslåga släcktes. Loka Likes Africa hade börjat läcka.

Det har varit en fin tid, gamle vän. Jag kommer sörja dig mycket.