Black Water Rating

En av fredagens dealar på GrabOne var Black Water Rafting för ett väldigt bra pris. Något som jag hade tänkt göra under mitt resande med Stray, men något som jag nu fick tänka om angående. Christin undrade nämligen om jag inte ville följa med henne och Kira och göra detta på söndag, då det nu fanns ett sådant bra pris tillgängligt för kalaset. Och se, det ville jag.

Black Water Rafting är inte som det låter. Är egentligen ingen forsränning överhuvudtaget. Det man gör är att man besöker de förundransvärda grottorna Waitomo med sina fötter och en uppblåst slang som transportmedel. Fötterna för de torra delarna av grottan och slangen för de vattnigare delarna. Det här ska vara en ganska äventyrlig aktivitet, då det finns lite vattenfall i grottorna att hoppa och plaska i. Just den här turen i den här grottan med det här företaget (finns ett antal att välja mellan) var inte så värst äventyrlig. Men det finns andra anledningar än den äventyrliga aspekten till att man beger sig ner i Waitomos grottor. Nämligen grottorna i sig självt samt dess invånare. Grottorna är något jag fascineras av och älskar att krypa in i och invånarna jag syftar på är de för Nya Zeeland unika glowworms. Varelser som har ett ganska tragiskt liv egentligen. I nio månader sitter de i taket av grottor och lyser för att locka till sig sin mat så som myggor. Sedan utvecklas de till en liten flygande insekt de själva. Det enda problemet är att de i denna form saknar mun och därför svälter ihjäl inom tre dagar. Det är dock tre händelserika dagar, då det är under dessa dagar de för generationen vidare, så att säga. 

Nog snackat, nu låter jag bilderna tala.

Det här är lysmaskens motsvarighet på spindelns spindelnät (själva lysmasken
 hänger i taket). Var väldigt klibbigt kan jag lova. Här tänkte jag se fascinerad
ut men ser mest bara knäpp ut.

Ha! Jag var ledaren! Vi fick stänga av lamporna för att se lysmaskarna i
taket, men dessa varelser var också just det enda man såg. Därav handen mot
väggen. Vattnet var här kanske upp till midjan och steg bara högre och högre
ju längre in i grottan vi gick. 

Det här var det första och enda vattenfallet vi kastade oss utför.

Inte från våran tur såklart, men lägger in lite andra bilder (som man fick med på foto-CD'n) för att visa hur det ser ut där inne.

Här har vi han, lysmasken i egen hög person (?). Tror det är dess bak som lyser.

I övrigt har helgen befunnit sig på hemmaplan. Typ. Hängde med en tysk tjej som heter Insa fredagkväll, och spenderade lördagen med att leka med barnen ute i det fina vädret. Sparkade boll och klättrade i träd. Sånt som jag tycker är roligt. 

Bill

Han är lite överallt just nu för mig, den typen.

Lyssnar på honom och läser det han skrivit. I bussen och vid datorn. På MP3'n och i bokform. På Internet och ute på verandan. 

William Lane Craig - vilken stor mästare. 

Matakana, en himla massa mat

Goder afton kära läsare,

är inte livet allt bra gott?

Jäpp. Det är det. Helgen som passerade för ett tag sen upplevdes genom mina sinnen som väldigt trevlig. Grym, typ. Det var en helg som gick lite i matens tecken, kan jag konstatera såhär på efterhand. Skildringen av den kommer nu.

Förra veckan var jag alltså ledig. Barnens första vecka av deras lov innan sista terminen drar igång. Deras skolår är uppdelat i fyra terminer istället för två, vilka avskiljs av 3 gånger 2 veckor av lov samt deras sommarlov som är några veckor kortare än vårat. Sharron brukar i alla fall alltid ta ledigt under deras lov så den här veckan behövdes jag inte och kunde ha ledigt. Jag gjorde inte speciellt mycket under den här veckan, och trivdes väldigt bra med det. Men när fredagen kom kände jag att jag väldigt gärna tog mig ut från huset och gjorde något. Isabell far iväg från Nya Zeeland nästa vecka så jag tyckte det vore najs att få träffa henne så mycket så möjligt nu innan hon far. Mötte upp med henne i Takapuna och åt en matbit. Gott och trevligt. Och så fick vi ta del av ett alldeles fantastiskt månsken på stranden.

Lördag morgon bar det upp tidigt, ty det vankades marknad. Matakana var målet, en liten by inte allt för långt norrut från Whangaparaoa. Här anordnas varje lördag en matmarknad - Matakana Farmers Market. Jag blev upphämtad i Silverdale av Christin och Isabell, där det dagen till ära också var marknad. I väntan på dem så kunde jag inte hålla köparfingrarna i styr. Ett halsband av nya zeeländsk grönsten inhandlades. Vill gärna ha med mig någon slags token från Nya Zeeland hem till Sverige, något som kan påminna mig om mitt år här, representera det nya zeeländska i mig. Därav inköpet. Jag gillar det.

Att köra bil genom Nya Zeeland är så mycket intressantare än att köra bil genom Sverige. Vägen till Matakana bjöd på några helt otroliga vyer. Måste säga det igen: Nya Zeeland fortsätter att övertyga med sin natur.

Matakana är en gemytlig liten by. Man blir välkomnad in i byn av två stycken, hör och häpna, toaletter. Kanske de mest ambitiöst byggda toaletterna jag sett. Funderade stilla för mig själv, "är det en bra marknadsföringsplan att låta toaletter vara ens landmärke?" Jag låter svaret vara osagt, men nytänkande, det gillar vi alltid.

Marknaden i sig var också väldigt gemytlig. Det var en marknad som fick mig att vilja äta. Mycket och fort. Man kan ju då konstatera, då det var en matmarknad, att det var en lyckad sådan. Det som hindrade mig att gå bärsärk på maten var min budget. Måste hålla hårt i pengarna. Tacka Gud då för alla tillgängliga provsmakningar. Jag provsmakade som aldrig förr. Gärna två och tre gånger, bara för att vara säker på att det smakade bra. Och det gjorde det.

Den här filuren såg så intressant ut, att jag inte
kunde låta bli att prova.

God var den, men hade ingen direkt karakteristisk smak.
Ris typ. Tror det var en indisk makpär om jag minns rätt.

Det finns många bradiga saker med marknader. Jag gillar dom. Inte bara hittar man bra mat till bra priser, utan man hittar även produkter man inte kan köpa någon annanstans. Jag gillar marknader. Önskar att det kunde finnas en marknad där jag bor.

När vi på vägen hem från Matakana passerade Warkworth, frågade vi oss för andra gången denna dag vad orsaken till alla bilar parkerade vi vägkanten var. Vi kunde inte låta bli att undersöka saken närmare, vår nyfikenhet behövde stillas. Så vi körde in i byn, och upptäckte att det där pågick en festival. Nämen vad trevligt. Festivalen var inte mycket mer än en marknad dock. Lite livemusik här och var, lite hoppborgar, men det var ungefär det. Men en himla massa smycken och en himla massa muffins. Överallt var dom. Till och med på bilar.

Vi blev efter många om och men klara på den här marknaden (tjejerna ville stanna vid var och vartannat tält - sa jag att det var mycket smyckesförsäljning?). Vi fick med oss några påsar mandlar och nötter, köpta av en mexikansk man som hade ett speciellt intresse för flaggor. Han hade en flaggapp till sin telefon. Jag och Isabell blev hur som haver avsläppta i Albany av Christin, där vi fortsatte vår resa tillsammans. Vi hade destination: Henderson.

En riktigt riktigt kul kväll väntade i genomgående svenska sällskap. Ser ni sambandet? Svenska är trevliga.

Vi blev bjudna på mycket god mat, speciellt efterrätten. Kan tyvärr inte säga vad det är, då jag inte har en aning vad det heter. Chokladigt vad det. Och gott.
Fick träffa tre nya bekantskaper, Sara, Simon och Johannes. Underbara människor. Som sagt, en riktigt bra kväll.

Söndagens stora happening var kvällens match. Nya Zeeland mötte Australien i semifinal. Vinna eller försvinna. Två av favoriterna. Rivalerna. Jag hamnade (efter gudstjänsten) i ett hus i Stanmore Bay, där jag knappt visste vem som bodde. Där blev jag bjuden på mat, även där tvårätters med efterrätt i pausen. Gottigottgott. Kändes lite märkligt, jag hade ingen större aning vem som bjöd på mat, men mat blev jag bjuden. Och jag är ju inte den som är den, utan jag tackade och tog emot. Hade knappt ätit något på den dagen heller, så det var sjukt välkommet av magen min.

Vilken match också! All Blacks krossade Australien med storslaget spel. Kul att se! Vilken lycka! Tror det är svårt att förstå för er där hemma hur mycket som låg i den här matchen. Skulle Nya Zeeland förlora skulle det bli nationell depression, företag skulle gå i konkurs, och det skulle inte dröja länge innan hela landet gick under. Typ så. Men nu gick det ju bra, och nu väntar Frankrike i finalen. En final som vi väntas vinna, ganska enkelt. Men man ska aldrig säga aldrig.

Nu är jag inne i veckan där jag jobbar, men barnen har lov. Som jag förklarat förut så är dessa veckor Au Pairers största mardröm. Men jag tycker det är ganska roligt. Vi far bio, till badhuset med mera. Få betalt för att sitta och se på bio, det är inte illa.

Matbloggen

Jag antar att det finns många saker som jag inte har berättat om Nya Zeeland. Saker som jag upplever och ser, men som jag inte tänker vidare mycket på. Till exempel hur det finns väldigt många små naturreservat lite här och var. Hur dåliga de är på att köra bil här, och hur man kan roa sig med att spana in de väldigt många speciella registreringsskyltarna som finns. Hur rugbyn verkligen är en religion här - med All Blacks/Nya Zeeland-flaggor fladdrande på var och varannan bil och hängandes från var och vartannat hus, och med en speciell bilaga i varje dagstidning som heter "Rugby Herald". Det finns alltså vanliga nyhetsavdelningen, ekonomi, och så rugbyavdelningen. Efter det kommer några sidor om sport i allmänt, men där klämmer de också in lite rugby.

Vidare har jag inte heller berättat hur trevligt folk det finns här, hurvida musikutbudet är något att hänga i julgranen , eller hur maten smakar. Så nu tänkte jag ta och ta tag i den där sista punkten. Helt enkelt skriva en matblogg.

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. När man säger nya zeeländsk mat, så finns det ingen speciell maträtt man tänker på. Jag vet inte om något som ska vara en nya zeeländsk specialitet. Visst hade/har maorierna många konstiga saker för sig. De äter till exempel upp allt på fisken. Huvudet, ögonen, skinnet - rubbet. De sänkte ner majskolvar i vattnet väldigt länge, tills att de hade halvt hade börjat ruttna, då tog de upp dem och åt dom. Skriver i dåtid för jag kan inte tänka mig att de fortfarande håller på med sånna konstigheter.

Sen har Nya Zeeland blivit influerade av alla möjliga kök. Britterna var såklart först, och det är väl därför fish 'n chips räknas som ganska typiskt nya zeeländskt. Kan jag tänka. Men nu kan man såklart här i Auckland äta mat från så gott som varenda kök i världen här, som i vilken storstad som helst. Thai, italienskt, amerikanskt, kinesiskt, japanskt, och så vidare. Det som har hänt när det gäller restauranger är att kineserna har tagit över alla take away-ställen. Det är som i Sverige där alla turkar äger pizzeriorna. I Auckland är ju typ hälften kineser, så det är kanske inte så konstigt.

I hemmen så skiljer det inte så himla mycket från svenska hushåll. Visst är det saker som finns i Sverige som inte finns här och vice versa, men det stora hela är det inte så mycket skillnad. Vi äter potatis, pasta, ris, korv, stekar, kyckling och köttfärs. Hos oss går vi runt ganska mycket på samma rätter. Samma varor köps varje gång, sen är det tillbehören som ändras. Vilket jag störde mig på ganska mycket från början, ville gärna ha mer variation. Men nu tycker jag det går bra, det är ju gott det vi äter.

Under sommaren åker grillen fram väldigt mycket. Folk bjuds in, de tar med sitt eget kött, you "get the barbie going". Där har ni receptet på en lyckat afton. Väldigt nya zeeländskt.

Sen finns det såklart några saker som nya zeeländarna saknar när de far ut och reser. Likt svenskar med knäckebröd, lingonsylt, och Polly. Riktigt nya zeeländska produkter alltså. Först har har vi Bovril. Det är ett köttextrakt som de främst har på bröd, oftast rostat. Är väldigt salt och smakar.. Fruktansvärt dåligt. Jag har försökt många gånger men aldrig lyckats uppskatta det. Det finns även Marmite och Vegemite, som smakar likadant (i alla fall för mig), men är gjort på jästextrakt. Tror det är så det ligger till.

Weet-Bix är en kär frukostflinga som man finner i så gott som varje hem. Finns det i Sverige förresten? 

Något som jag saknar är riktigt bröd. Här finns det i princip bara vitt bröd. Det är inte okej. Det är inte heller okej att jag är hungrig nu och att det kommer sluta med att jag äter det där vita bröder i alla fall.

Har egentligen inget mer att säga nu. Finns mycket att säga om maten (till exempel hur mjölken förvaras i 2-liters-plastflaskor och inte alls smakar lika bra som svensk mjölk, hur smör förvaras i skafferi, och hur yoghurt i kombination med flingor är något högst okänt i det här landet), men det här är i stora drag vad jag har att säga. Annars kan ni ju alltid fråga. För det finns ju garanterat uppenbara saker jag missat att skriva om.

Jag fick post

En gubbe kom i förmiddags in med ett paket. Till mig! 

Såhär exalterad blir man när man får paket:

Och vilket innehåll sedan!

Såhär glad blir man när man får lingonsylt, knäckebröd och en påse Polly:

Seriöst, tusen tack mamma och pappa. Det här äger. Så himla bra alltså.

But why?

Barn kan komma med riktigt dumma frågor ibland. Men så finns det de stunder då de kläcker ur sig de allra smartaste av frågeställningar.

"Why?"


Ja varför? Många gånger gör vi saker av bara farten, utan veta varför vi egentligen handlar på det viset, eller resonerar på ett visst sätt. Det bara är så. Har alltid varit så, kommer alltid att vara.

En kvinna stod i köket och skulle tillaga en stek. Hon skar steken på ett speciellt sätt, och hennes dotter frågade varför hon gjorde så. "För att min mamma, din mormor, alltid brukade skära stekar på det här viset. Det blir visst bäst så, antar jag". Dottern nöjde sig inte med det svaret, utan frågade sin mormor varför hon gjorde på detta viset. Hennes svar blev likadant som hennes mammas svar. "Jo du förstår, mor min skar den alltid såhär, och den smakade så gott, så jag tog efter." Dottern började bli frustrerad. Men som tur var fanns mormors mor också vid liv och var närvarande, så dottern frågade för tredje gången: "VARFÖR!?"
Mormors mor svarade: "Steken kunde ursprungligen inte passa i ugnen, så det var därför jag skar den sådär."

Ibland kan det var klokt att stanna upp och fundera: Varför handlar/säger/resonerar jag på det här viset? Ibland har vi inget bra svar. Ibland inser vi att vi borde ändra våran ståndpunkt. Och andra gånger blir vi säkrare i vad vi tycker, tänker, och gör.

Det var dagens visdomsord. Det var så lite så!

Det här med barn och Bibeln

Det finns en bok som heter Bibeln, och i den står det många bra saker. Bland annat riktlinjer om hur vi ska behandla andra människor i olika situationer. Något Bibeln inte tar upp, är det här med barnuppfostran. I alla fall så vitt jag vet. Gäller de riktlinjerna som finns även för bemötandet av barn? Det känns inte så, för jag får inte ihop det. Det här var något jag funderade en hel del kring i början av min tid här.

Visst, det finns vissa saker som säger sig självklart. Jag bör visa kärlek, handla av kärlek och uppmuntra kärlek. Men sen då? Det kan ju faktiskt betyda ganska mycket det där. Idag kom jag över det här när jag läste 2 Korinthierbrevet:

PRINCIPER FÖR TILLRÄTTAVISNING OCH FÖRMANING


Attityd                                                            Referens


Var bestämd                                                    7:9; 10:2                                  
Betona allt positivt                                            7:4
Var noggrann och ärlig                                      7:14; 8:21
Var noga med fakta                                          11:22-27
Följ upp efteråt                                                 7:13; 12:14
Var vänlig efter att ha varit bestämd                   7:15; 13:11-13
Låt dina ord spegla Jesu budskap                      10:3;  10:12-13; 12:19
och inte dina egna idéer
Bestraffa bara om inget annat hjälper                  13:2

Jag läser "Handbok för livet" vilket är NT + noter, inledningar, kartor, personporträtt, förklaringar och dessa faktarutor eller vad man nu ska kalla dem.

Skrattade till när jag läste det där sista. "Bestraffa bara om inget annat hjälper". Det är inte riktigt så det går till i det här huset. Bestraffning behövs för att ett budskap ska nå fram. Det är liksom så det funkar. Vill inte säga för mycket, men det är inte direkt så att jag följer principen ovan. Även fast jag försöker var ärlig, och bestämd men vänlig i mina tillrättavisningar.

Det är klurigt det här. Jag har kommit fram till att jag aldrig kommer kunna följa Bibelns ord helt i min gemenskap med barnen här. Det finns uppmanade sätt att handla på som barnen bara skulle ta på fel sätt, och leda dem i fel riktning. Vill man att de ska lyssna på en krävs auktoritet, vilket kanske innebär en hårdare ton då och då. Det är det som krävs för att nå fram. För att snabbare få pojkarnas respekt (och därmed chans på inflytande) borde jag ha varit en som svär, spottar och slåss.

Nu är jag ingen sån, och kan nog ändå säga utan att ljuga allt för mycket att de börjat se upp till mig en del tillslut. Svårt att få några tydliga ledtrådar från deras sida då det inte är verbalt de uttrycker sin uppmuntran, utan genom sparkar. Men det är känslan jag får.

Så det är inte så att jag ifrågasätter Bibelns påvisade tillvägagångssätt. Men den innehåller helt enkelt inga klockrena riktlinjer när det gäller att handskas med barn.

Vad tänker ni?

En sån da

I lördags for jag och Gabbi till Mission Bay, för att kolla runt lite där. Är ett populärt ställe, speciellt på sommaren, som ligget nära city och erbjuder god mat och glass (Mövenpick!) och fina stränder. Sas det. Men måste säga att stränderna inte alls kunde jämföra sig med Whangaparaoas stränder. Mina stränder. Så det så.

Trots detta så kan jag förstå varför folk drar sig dit och hänger omkring. Fint place. Trevligt. Gemytligt. Vi åt något som skulle vara Nya Zeelands bästa fish and chips. Gott, men inte så att det var överlägset alla andra friterade fiskar jag ätit här. Mövenpicks glass sparade vi till en annan gång.

När vi var klara med Mission Bay drog vi vidare till Devonport, vilket för Gabbi var ett outforskat ställe. Upp på de två vulkanerna i orten bar det. North Head samt Mt. Victoria. Fin utsikt. Synd på det gråa vädret.

North Head fungerade som militäranläggning i slutet på 1800-talet
på grund av dess position (ingång till hamnen).
Finns värsta tunnelverket man kan gå igenom. Coolt.
Har jag berättat om det här förut?

Hittade svampriket.

Trevlig dag. Förutom att Gabbi råkade backa in i en annan bil. Aj aj aj.

Idag har varit en väldigt produktiv dag för mig. Jag bloggar, städar (tredje gången sedan jag kom hit!), tvättar, skriver dagbok och nu ska jag äntligen ut och springa. Äntligen säger jag eftersom jag försökt ta mig ut i två veckors tid utan att lyckas. Men nu - nu ska jag ut!

COMING UP ON ROBERTS BLOGG: Robert bloggar om matkulturen i Nya Zeeland. Typ. (På önskan av Lina).