Matakana, en himla massa mat

Goder afton kära läsare,

är inte livet allt bra gott?

Jäpp. Det är det. Helgen som passerade för ett tag sen upplevdes genom mina sinnen som väldigt trevlig. Grym, typ. Det var en helg som gick lite i matens tecken, kan jag konstatera såhär på efterhand. Skildringen av den kommer nu.

Förra veckan var jag alltså ledig. Barnens första vecka av deras lov innan sista terminen drar igång. Deras skolår är uppdelat i fyra terminer istället för två, vilka avskiljs av 3 gånger 2 veckor av lov samt deras sommarlov som är några veckor kortare än vårat. Sharron brukar i alla fall alltid ta ledigt under deras lov så den här veckan behövdes jag inte och kunde ha ledigt. Jag gjorde inte speciellt mycket under den här veckan, och trivdes väldigt bra med det. Men när fredagen kom kände jag att jag väldigt gärna tog mig ut från huset och gjorde något. Isabell far iväg från Nya Zeeland nästa vecka så jag tyckte det vore najs att få träffa henne så mycket så möjligt nu innan hon far. Mötte upp med henne i Takapuna och åt en matbit. Gott och trevligt. Och så fick vi ta del av ett alldeles fantastiskt månsken på stranden.

Lördag morgon bar det upp tidigt, ty det vankades marknad. Matakana var målet, en liten by inte allt för långt norrut från Whangaparaoa. Här anordnas varje lördag en matmarknad - Matakana Farmers Market. Jag blev upphämtad i Silverdale av Christin och Isabell, där det dagen till ära också var marknad. I väntan på dem så kunde jag inte hålla köparfingrarna i styr. Ett halsband av nya zeeländsk grönsten inhandlades. Vill gärna ha med mig någon slags token från Nya Zeeland hem till Sverige, något som kan påminna mig om mitt år här, representera det nya zeeländska i mig. Därav inköpet. Jag gillar det.

Att köra bil genom Nya Zeeland är så mycket intressantare än att köra bil genom Sverige. Vägen till Matakana bjöd på några helt otroliga vyer. Måste säga det igen: Nya Zeeland fortsätter att övertyga med sin natur.

Matakana är en gemytlig liten by. Man blir välkomnad in i byn av två stycken, hör och häpna, toaletter. Kanske de mest ambitiöst byggda toaletterna jag sett. Funderade stilla för mig själv, "är det en bra marknadsföringsplan att låta toaletter vara ens landmärke?" Jag låter svaret vara osagt, men nytänkande, det gillar vi alltid.

Marknaden i sig var också väldigt gemytlig. Det var en marknad som fick mig att vilja äta. Mycket och fort. Man kan ju då konstatera, då det var en matmarknad, att det var en lyckad sådan. Det som hindrade mig att gå bärsärk på maten var min budget. Måste hålla hårt i pengarna. Tacka Gud då för alla tillgängliga provsmakningar. Jag provsmakade som aldrig förr. Gärna två och tre gånger, bara för att vara säker på att det smakade bra. Och det gjorde det.

Den här filuren såg så intressant ut, att jag inte
kunde låta bli att prova.

God var den, men hade ingen direkt karakteristisk smak.
Ris typ. Tror det var en indisk makpär om jag minns rätt.

Det finns många bradiga saker med marknader. Jag gillar dom. Inte bara hittar man bra mat till bra priser, utan man hittar även produkter man inte kan köpa någon annanstans. Jag gillar marknader. Önskar att det kunde finnas en marknad där jag bor.

När vi på vägen hem från Matakana passerade Warkworth, frågade vi oss för andra gången denna dag vad orsaken till alla bilar parkerade vi vägkanten var. Vi kunde inte låta bli att undersöka saken närmare, vår nyfikenhet behövde stillas. Så vi körde in i byn, och upptäckte att det där pågick en festival. Nämen vad trevligt. Festivalen var inte mycket mer än en marknad dock. Lite livemusik här och var, lite hoppborgar, men det var ungefär det. Men en himla massa smycken och en himla massa muffins. Överallt var dom. Till och med på bilar.

Vi blev efter många om och men klara på den här marknaden (tjejerna ville stanna vid var och vartannat tält - sa jag att det var mycket smyckesförsäljning?). Vi fick med oss några påsar mandlar och nötter, köpta av en mexikansk man som hade ett speciellt intresse för flaggor. Han hade en flaggapp till sin telefon. Jag och Isabell blev hur som haver avsläppta i Albany av Christin, där vi fortsatte vår resa tillsammans. Vi hade destination: Henderson.

En riktigt riktigt kul kväll väntade i genomgående svenska sällskap. Ser ni sambandet? Svenska är trevliga.

Vi blev bjudna på mycket god mat, speciellt efterrätten. Kan tyvärr inte säga vad det är, då jag inte har en aning vad det heter. Chokladigt vad det. Och gott.
Fick träffa tre nya bekantskaper, Sara, Simon och Johannes. Underbara människor. Som sagt, en riktigt bra kväll.

Söndagens stora happening var kvällens match. Nya Zeeland mötte Australien i semifinal. Vinna eller försvinna. Två av favoriterna. Rivalerna. Jag hamnade (efter gudstjänsten) i ett hus i Stanmore Bay, där jag knappt visste vem som bodde. Där blev jag bjuden på mat, även där tvårätters med efterrätt i pausen. Gottigottgott. Kändes lite märkligt, jag hade ingen större aning vem som bjöd på mat, men mat blev jag bjuden. Och jag är ju inte den som är den, utan jag tackade och tog emot. Hade knappt ätit något på den dagen heller, så det var sjukt välkommet av magen min.

Vilken match också! All Blacks krossade Australien med storslaget spel. Kul att se! Vilken lycka! Tror det är svårt att förstå för er där hemma hur mycket som låg i den här matchen. Skulle Nya Zeeland förlora skulle det bli nationell depression, företag skulle gå i konkurs, och det skulle inte dröja länge innan hela landet gick under. Typ så. Men nu gick det ju bra, och nu väntar Frankrike i finalen. En final som vi väntas vinna, ganska enkelt. Men man ska aldrig säga aldrig.

Nu är jag inne i veckan där jag jobbar, men barnen har lov. Som jag förklarat förut så är dessa veckor Au Pairers största mardröm. Men jag tycker det är ganska roligt. Vi far bio, till badhuset med mera. Få betalt för att sitta och se på bio, det är inte illa.