En magisk rockafton

Igår, tisdag, var jag ledig. Sedan juni har 13/12-2011 varit uppbokad för Foo Fighters-konsert. Så där var jag igår. Det var fett.

Jag och Gabbi träffades under dagen för att tagga upp tillsammans. Vi såg den nyutkomna dokumentären "Back and Forth", som alltså handlar om Foo Fighters och deras historia. Bra dokumentär, och bra att få lite bakgrund. När Grohl och c:o sedan äntrade scenen kändes det som att man var värsta polers med dom.

YR hade lovat uppehåll mellan 19 och 01 där konserten skulle hållas. Men de ljög. Det duggade när vi kom dit. Innan huvudnumret väntade sedvanligt förband. Vi kom under det andra förbandet. Det var ett band från Kanada som heter "Fucked Up". Ska jag vara ärlig så gjorde de sitt namn rättvisa, om man säger så. De var inte jättebra alltså. Vid 7-snåret började det bli riktigt fullt på Western Springs. Ut på scenen steg nämligen Jack Black och Kyle Gass, som tillsammans utgör Tenacious D. De är ett par roliga typer de där! Det blir lite mer av en show än en konsert när de är på scenen. De gjorde vad de skulle, inga större överraskningar här inte. Spelade sina mest kända låtar, och lyckades dra publiken rätt bra i de populäraste. Det lät och svängde bra. Det som förvånade mig mest var att Kyle Gass hade fått grått hår. Se där.

Tenacious D klev av scenen 7.50. Omriggning av scenen. Ljudcheck och allt vad de gör. En halvtimmes väntan till Foos. Det regnade fortfarande. Vid det här laget funderade jag på om jag skulle gå och köpa något att äta eller dricka, men insåg att det var försent. Folk fortsatte och strömma in på stadion och det packades bara på tätare och tätare bakifrån. Nu fanns det längre ingen egentlig väg ut för mig ur folkmassan i vilken jag stod mitt i. Till slut kom nästan 50.000 personer att befinna sig på Western Springs.

När Foo Figthers steg ut på scenen slutade det regna. Magiskt ögonblick. Och rockfarbröderna (som de nu faktiskt börjat bli) levde upp till alla mina högt uppställda förväntningar. De spelade länge och väl, i nästan tre timmar, och de gjorde det bra. Efter 17 år har de så många bra låtar och välja mellan när de går ut på scenen, så det kändes som att de bara spelade superhits hela tiden. Roligt och smart mellansnack mellan låtarna, bra publik, bra stämning, och framför allt riktigt bra utförda nummer av bandet. Taylor Hawkins imponerar stort bakom trumsetet. Vilken energi! Tröjan åkte av redan efter två låtar.
Med det sagt är det inte konstigt att både jag och Gabbi var jättenöjda med kvällen. Roligt att få ha sett dessa mästare, och tror inte jag kunde ha valt mycket bättre tillfälle att se dom heller.

Fler bilder här:

http://www.nzherald.co.nz/entertainment/news/image.cfm?c_id=1501119&gal_objectid=10773086&gallery_id=123079#8397121

EDIT: Haha, seriöst. Kolla in denna artikel. Tydligen registrerades skalv under tiden konserten hölls jämbördiga med de som kommer med vulkanutbrott. Nämnde att jag att det var bra tryck? För det var det. :)